Lasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering genom att utbilda de kommunanställda.
Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.
Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.
Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.
Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.
Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.
– Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…
Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.
Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.
Tysta tankar 
Instämmer, man blir så jäkla matt av dessa kuckelimuckprojekt som man redan på förhand kan säga inte kommer att ha någon effekt alls. Hur utvärderar man ett projekt som detta – går det att på något sätt se att diskrimineringen minskar – och undersöka om Malmös anställda har mindre diskriminerande åsikter helt plötsligt?
Istället kan man ju göra en grundlig undersökning vad det är i regelverket t ex runt boendet som hindrar familjer att röra på sig. Varför är omflyttningen så liten i storstäderna? Varför är det så svårt att göra boendekarriär? Men bostadspolitiken är en het potatis, och därför är det bekvämt att säga att “vi måste stoppa diskrimineringen” istället – eller möjligtvis “vi måste satsa på små billiga hyresrätter” eftersom alla vet att så inte kommer att ske. Och både marknadshyror och utförsäljning av bostäder är ju minst sagt heta potatisar i socialdemokratiska kommuner.
Men “stackars stackars dem, de är så diskriminerade” är till intet förpliktigande. Sätt in lite utbildning för “svenskarna”, gör lite käcka projekt där “svenskar” skickas in för att göra lite käcka “integrationsprojekt” för stackarna, och så kan vi fortsätta som vanligt utan att ändra på något, eftersom allt är så fantastiskt här i vårt underbara land. Suck.
http://svensklararen.blogspot.com
LikeLike
Tack för stödet – samtidigt riskerar man ju att hamna i en gnällig grupp som är mot kunskap, vetenskap och fortbildning. Vi vill ju gärna höra till de goda och medvetna krafterna i samhället.
LikeLike
Absolut. Försök dra in de mångmiljonbelopp som slösas bort på projekt som dessa – gärna drivna av arbetslösa kulturarbetare – och du är plötsligt för det dessa projekt sägs motarbeta. Ser du rubrikerna i Aftonbladet? Ser du rubrikerna i DN?
Något av det mest provocerande i denna genre jag varit med om var ett projekt som skulle motarbeta narkotika på skolorna. Och därför skulle elever på alla skolor hitta på egna små antiknarkprojekt och söka pengar för detta. Och några arbetslösa kulturarbetare fick åka runt på skolorna och introducera och dra igång.
Är det någon enda som tror att käcka gymnasieelevers små antiknarkfotoutställningar eller små antiknarkpjäser har den minsta lilla yttepytteeffekt på de klasskompisar som tar droger och far riktigt riktigt illa? Det är så cyniskt så man mår dåligt. Och som du säger – försök ifrågasätta detta offentligt!
Vi tillhör de goda och medvetna krafterna i samhället Mats. Protesterar man mot dumheterna kanske pengarna läggs på sådant som har effekt.
LikeLike
Uj, uj, uj … se upp i korridorerna, snart så kommer legitimerade kulturarbetare att välla in okcså över er i skolan, med pseudoprojekt med yttepytteeffekter som det vikts statliga pengar för i ännu ett idiotutbildande anslag. Scary … eller?
LikeLike
Jag kan nog stå ut med rätt mycket kulturarbetare – hmmmm – eftersom jag gjort en hel del sådana projekt själv.
Svårare är det med uppifrånproklamerade fortbildningsinsatser som partierna har kohandlat fram. Mitt värsta ord idag är “implementering” – jag vill inte bli implementerad.
LikeLike