Jag har haft en fast ambition att skriva en sofistikerad blogg om djupa utbildningspolitiska frågor. Jag lovade mig att inte skriva om familj eller hemliv och är ganska nöjd med att ha undvikit det i 244 inlägg. Nu är tidpunkten kommen att bryta detta tabu.
Jag kommer ut som strumphatare och vill som färgblind ha livslång befrielse ifrån denna förnedrande syssla. Det måste finnas en politiskt acceptabel hushållsnära tjänst som kan befria mig från lidandet.
Alternativet är att någon visar mig det parallella universum där familjens alla uddastrumpor lever sitt glada liv.
Det finns mötesplatser för nästan allt på internet. Låt strumporna mötas där – hädanefter får de klara sig utan min hjälp.
P.S. En snabbgoogling på uddastrumpor gav 63 träffar – nästan bara bloggar. Det är coolt att vara vanlig. Om Bodil Malmsten har sina mullvadshögar – kan inte jag då få ha mina strumphögar…
Tysta tankar 
Jag erkänner mig också tillhöra strumphatarna inte på grund av färgblindhet, men pga en extrem oförmåga att organisera mitt hem. Mina kläder finns i hela huset – även där man minst anar det.
Men nu har jag ordnat en låda som ska vara enbart till udda strumpor. Lådan är dekorerad med texten ” De hemlösa strumpornas härbärge”. Där får dessa udda och spridda varelser stöd av andra i samma situation. Några av dem rekryteras som ersättare i nödsituationer, men de flesta hamnar slutligen i en livförlängande parrelation.
Ps. Uppskattar din blogg väldigt mycket Ds.
LikeLike
Rättelse:
Den är dekorerad ” De hemlösa hossornas härbärge” Jag tänker alltid som jag vill skriva. Men skriver aldrig som jag tänkte.
LikeLike
Tack!
Jag ser en framtida nättjänst för att låta världens samlade uddahossor mötas. Samtidigt finns det något lite rörande över dessa halvslitna varelser som ropar efter en funktion.
Jag känner att Staffan Westerberg borde styra upp verksamheten
– Lillstrumpa och Syster Yster, var är ni när vi behöver er?
LikeLike