Genuspedagogik 1.0 var ett statsfeministiskt normativt projekt som genom att dela upp förskoleverksamhet i pojk- och flickgrupper skulle träna bort/belöna fram gamla roller och ersätta dem med nya tidsanpassade trevliga könsroller.

Genuspedagogik 2.0 har andra utgångspunkter. I seminarieserien Man i kvinnovärld funderar vi kring  begreppet “manlighet”. Våra första associationer var:

Ansvarslös
Auktoritet
Detaljfokusering
Dumhet
Egoism
Ensamvarg
Fysisk
Hävdande
Lugn
Lättlurad
Näshår
Rakhet
Snus
Stabil
Stolthet
testosteron
Toffelhjälte
Trygghet
Tävlan

Efter varje ord diskuterar vi om det är en privat eller allmän upplevelse, om det är något vi tycker om, om det går att ändra på, o.s.v. Våra föreställningar om genus är fortfarande sociala konstruktioner och förhandlingsbara – men vi är inte underkastade ett moraliskt tryck att förhålla oss på “rätt sätt”. Rosa/blått-dikotomin kan vara funktionell för någon. Det är tillåtet att njuta av tryggheten i en traditionell roll utan skuld.

Jag är glad över att få träffa studenter i bedömningsfria rum där samtalet sker på andra villkor än i kurssammanhang där ledtrådssökandet och betygsjagandet förgiftar försöken till meningsfulla samtal.