Jag har vissa principer som t.ex.

1) Inte kritisera kolleger – om än avlägsna

2) Inte skriva om böcker jag inte läst

Därför är det med tvekan jag luftar mina funderingar kring Solbritt Schyberg som disputerar på avhandlingen ”Högskolelärares personliga teorier om sin pedagogiska praktik”

Jag gillar ansatsen (att forska om den egna praktiken) och jag tror att slutsatserna är giltiga om undervisningen

– En omedvetenhet. Majoriteten funderar inte speciellt mycket kring hur och på vilket sätt man undervisar. Det är snarast en självklarhet för dem och endast ett fåtal, ofta yngre lärare, problematiserar sin egen undervisning. Samtliga lärare framhåller att det är ett djupt ämneskunnande och engagemang som är grunden för bra undervisning. De ser sig själva som ämnesexperter och de är koncentrerade på innehållet.

– Detta är säkert riktigt men samtidigt är det märkligt att högskolelärare så sällan tillämpar sitt eget vetenskapliga tänkande när det gäller sin egen undervisningspraktik. I allt vetenskapligt arbete måste man vrida och vända på begreppen – men detta gäller inte för de intervjuade lärarna och deras funderingar kring undervisningssituationen.

– En annan viktig slutsats är att lärarna generellt är så lite studentfokuserade. Det är ett fåtal som funderar över vilken studentgrupp de har framför sig och hur studenten tänker om det stoff som presenteras för dem. Tvärtom menar flertalet av de intervjuade lärarna att de har ett viktigt budskap att förmedla och det är upp till studenten att hämta in och reproducera fakta på prov.

Problemet är att de 19 intervjuerna är gjorda 1992 (nittonhundranittitvå!) och i min världsbild borde det ha hänt en hel del sedan dess. Innan jag skriver något riktigt elakt måste jag läsa boken.

Kanske…