Då kanske man ska se om Closer som går på tisdag kväll… Risken är stor att det ljuva vemodet försvinner i reklampauserna. Jag tror att det är en bättre idé att hyra om filmen.

Det är ändå en av de filmerna som har gjort starkast intryck på mig de senaste åren. Någonting med kärleken som blind kraft och närhetens problematik fångas i filmen. Fyra personer som är insnärjda i sina lögner om sig själv och varandra. De gör varandra olyckliga men kan inte leva utan någon form av kärlek. En film utan hjältar men med fyra komplicerade karaktärer som gör motstånd. Till sist tycker jag om dem ändå – de förtjänar att bli lyckliga.

Sen är det naturligtvis musiken. Damien Rice gör någonting med mig som jag inte förstår och inte vill analysera. Jag tror att det kallas bitterljuvhet – men skulle också kunna liknas vid besatthet och självplågeri. Den obotliga romantiken som livshållning. Hur kan man undvika att romantisera självdestruktivitet när det blir så snyggt på film?