Idag går det att på vissa lärosäten ta lärarexamen med kombinationer av olika åldersinriktningar. Det innebär att en del lärare kan arbeta i både förskola och grundskolans tidigare år. Regeringen tycks mena att detta innebär en försämring av kompetensen och svagare yrkesidentitet. Signalerna är tydliga och lärarutbildningsutredningen har fått direktiv att förstärka de olika profilerna – dvs dela upp utbildningarna.

Jag hör till dem som menar att de dubbla behörigheterna är en viktig väg för att höja förskolans kvalitet och status. Mina argument bygger på några enkla antaganden.

1) Det är möjligt att använda erfarenheter från den ena verksamheten i den andra. Kunskaper och färdigheter är delvis generaliserbara.

2) Det finns starkt gemensamma drag i uppdraget. Läroplanerna liknar varandra till förväxling och förblandning.

3) Jag har mött studenter med en från början tydlig grundskolläraridentitet som tillför förskolan massor av energi. De har dessutom ett förhållningssätt som förkroppsligar en syn på att båda verksamheterna är lika viktiga och utmanande. Det är en stark belöning för mig att se f.d. studenter som handledare utbilda nya studenter i denna nya tradition.

4) Om vi utbildar “rena” förskollärare tror jag att snedrekryteringen av dessa studenter kommer att skapa andra problem. Hultkvist och Palme beskriver förhållandena utifrån perspektiven genus och klass i en läsvärd rapport.

Jag är bekymrad över att en romantisering av den gamla förskollärarrollen leder till lösningar som på ett katastrofalt sätt sänker yrkets status ytterligare. Många kommuner har lagt ner mycket arbete på att hitta mötesplatser skola-förskola och idag finns starka tendenser till en gemensam kunskapssyn.

Björklund och lärarutbildningsutredningen riskerar att inte bara spola ut barn och badankor med badvattnet. Jag är orolig för att de håller på att bära ut själva badkaret och riva upp vattenledningarna. Snart ger de sig på kaklet också…