Som lärarutbildare är jag en del av statens propagandaapparaten. Min uppgift är att förmedla en tro på konventionernas betydelse. Därför lägger vi stor vikt vid att studenterna känner till vilka överenskommelser som styr skola och social verksamhet i Sverige och världen.
Det blir plågsamt när verkligheten avviker från bilden av det goda samhället. Sällan har ett socialt misslyckande gestaltats så tydligt som i veckans Uppdrag granskning. (alternativ länk) Jag har nog aldrig sett så skamsna politiker och tjänstemän.
Utanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.
Jag är glad över att ha varit där och spelat några gånger på Rädda barnens kvällsaktiviteter. Jag är inte så stolt över hur samhället väljer att blunda för hur barnen har det där. Jag är riktigt förbannad på regeringstalesmannen som lägger skulden på kommunerna när det är lagändringarna som har gjort situationen omöjlig på lokal nivå.
Den svåraste frågan är kanske om jag skulle vilja ha de här människorna som grannar. Om jag inte oreserverat kan svara ja kanske det vore ärligare att tiga. NIMBY-folket är en starkt och skamlig rörelse. (Not-In-My-Back-Yard)
Tysta tankar 
Ett år – det var nog sent på hösten – hajade jag till när jag såg ett koppel barn i gröna västar på Avenyn. Det var nog mitt på dagen.
Va?! tänkte jag, vad gör dom här?!
Dom förändrade så till den grad min bild av staden så att jag i minnet nästan jämför med hur det skulle kunna vara att åka på safari, och bli tittad på av djuren. Man hör liksom inte dit, men man färdas i något skapat av någon för att få sig en blick.
Hade någon tagit barnen till staden för att de skulle få se på oss, eller för att vi skulle se på dom? Jag vet inte. Men barn hör verkligen inte hemma överallt, nuförtiden. De har sina inhägnader, alltid i grönrutigt. Nu var dom utanför, på vift, malplace.
Därför är jag betänksam inför konventioner. Vad är det för nostalgi som får folk att rusa åstad till dess försvar? Vem är det – mer än föräldrarna och denärmast sörjande – som egentligen bryr sig om hur “barn” har det?
LikeLike
Jomen det låter väl som en lustig utflykt! Överlevnadssafari i storstaden. Främlingsskapet är kanske ömsesidigt – men barnen tar inte kort på de urbana varelserna.
Problemet här är att varken barn eller vuxna är delaktiga i det som vi kallar samhälle. Mosippan är demonstrativt utslängt på en åker och bilden av utanförskap omöjlig att värja sig emot.
Rosengård är en sådan gåta. Många bor och lever där hela sitt liv utan att kunna tänka sig att åka in till stan. Och motsatsen gäller naturligtvis också.
Mest förvånad var jag när jag ledde en barnkör med sexåringar från Rosengård. Jag var van vid ett stort föräldraengagemang. Om det uppträdde 130 barn i en kör från kirseberg eller västra innerstaden – då var det minst 500 släktingar i publiken. Men när 400 barn från Rosengård sjöng… ja då kom 40 föräldrar.
De som arbetade i stadsdelen ryckte på axlarna och sa ungefär
– Föräldrarna känner sig inte hemma utanför stadsdelen!
Det kanske inga konventioner kan rå på. Jag vägrar tro att dessa föräldrar bryr sig mindre om sina barn än de helsvenska föräldrarna gör. men de har helt andra bilder av vad som är engagemang än jag.
Konventioner – det kanske är en falsk trygghet de vaggar in oss i? Men så länge politikerna skäms fyller de en funktion!
LikeLike
Hmm..lite förvånad är jag att du köpte hela inslaget med hull & hår som sagt..
Ett ganska ensidigt “Uppdrag granskning” om ni frågar mig och eftersom jag är en av blogginnehavarens studenter har jag under min utbildning i alla fall fått lära mig att kritiskt granska allt jag ser och hör 😉
Jag kände såklart ett förakt till att folk faktiskt skall behöva ha det så här men samtidigt så mådde jag illa av den förälders resonemang som visades i inslaget…
“…ah jag struntade i att betala hyran i protest…”
-Yeh right! Inte med SEX barn gör man inte..vad säga om att försöka ett annat alternativ som typ-hitta ett nytt boende?
Det är väldigt lätt att skylla allt på politiken men vi har faktiskt eget ansvar för våra liv.
LikeLike
Jo – men föräldern försvarade inte sitt beteende – hon var väl medveten om att det var ett dåligt val.
Problemet med socialtjänsten är att den ska skydda barnen – även om föräldrarna tar dåliga beslut!
LikeLike
Ja det är väl ett jobb som man verkligen inte skulle vilja ha -inom socialtjänsten!
Frågan är väl hur djupt dessa tjänstemän får och har rätt att dyka in i en familjs situation INNAN skadan redan är skedd (som exempelvis att bli vräkt)
Det jag försöker få fram är att ALLT kan inte skyllas på socialtjänsten såsom att allt som händer i ett barns liv inte heller kan skyllas på skolan.
Vi har faktiskt så länge som vi inte är omyndigförklarade ett visst enskilt ansvar över våra egna och våra barns liv. Om det hade funnits ett bottenlöst hål av pengar att dela ut så tror jag säkert att socialtjänsten mer än gärna hade agerat annorlunda men vad skall de göra när det inte finns medel att tillgå?
LikeLike
Jag förstår (och tycker själv) att det är provocerande att föräldrarnas dåliga beslut inte får konsekvenser. Det blir ett omyndigförklarande som är obehagligt på andra plan.
Medn här handlar det inte om att fördela skuld – lagen är ganska skarpt skriven när det gäller skyddet av barn. Vi bör enbart ha lagar som ska följas – vi ska inte skriva på konventioner om vi inte tar dem på allvar. Annars blir det konstigt!
LikeLike