Jag ser Luuks intervjuer och funderar över den fasta programpunkten skämmigaste skivan. Det är något gripande med bilden av musiken som starkt identitetsskapande faktor. Samtidigt är det kanske så att rätt musik vid rätt tillfälle leder dig vidare. Inom pedagogiken diskuteras ibland critical moments – situationer när ideologin prövas och du visar vem du är.
Jag ser ett sådant tillfälle i mitt liv. Vår familj köper grammofon sent och jag handlar min första LP-skiva vid 14 års ålder. På Broddmans räcker min månadspeng till en (1) skiva så det gäller att välja rätt. Den kommer att spelas tills jag gillar den. Jag står inför ett vägval av oanad betydelse. Här stakas min musikaliska framtid ut.
I min högra hand håller jag en samlingsskiva med José Feliciano. Den blinde gitarristen med den gälla rösten som sjunger vemodiga ballader och lättsamma schlagers.
I min vänstra håller jag Led Zeppelins första skiva. Här finns möjligheten att göra ett val som förvandlar mig till tung kompromisslös rockälskare. Ingenting skulle vara mer rätt.
Jag kommer hem med José och mamma tycker att han sjunger trevligt. Några månader senare spelar jag banjo i en dixielandorkester. Hur kunde det bli så fel?
Detta hände i en tid vi inte använde ordet cred – nu vet jag vad det innebär. Den hårda vägen.
Kanske finns det ett öde i alla fall?
Tysta tankar 
Jag gick med i Disneybokklubben och fick hem Michael Jackson’s “Thriller” på kassett. Det blev den första musik jag ägde och det var väl i början av mellanstadiet, kantänka. Minns också att jag ville klä ut mig till Jackson på en klassfest/maskerad i fyran, men det blev Erik XVI istället, eftersom familjen inte ägde en sån där cool röd skinnjacka(?) som han har i videon till titelspåret.
Inget defining moment, kanske. Men det väcker frågor inom mig om vem jag var och ville bli för en sisådär 25 år sedan, och vem jag till slut blev och hur.
Nåt att blogga om efter morgondagens heldag om likabehandlingsarbetet i förskolan, kanske? Vi får se…
LikeLike
Det låter inte bra att ge dig rådet att du ska bejaka din inre Michael Jackson…
Inte heller att du ska engagera dig i “Förskollärare utan gränser”!
Nej det blir nog fel hur man än gör! Lycka till med likabehandlingsarbetet.
P.S. Innebär det att man ska vara lika dum mot alla?
LikeLike
Det återstår att se. Är inte alls insatt i ämnet.
Som en förberedande övning försöker jag bolla med orden “likabehandling” och “likvärdig”, men får dem inte att fungera nåt bra ihop…
LikeLike
Jag tror lagen är bra men just ordet “lika” är olycklig. Det öppnar för en slapp individualistisk högerkritik mot allt som liknar rättvisa.
Jag blir ju nervös av likhetsfeministiska och könsneutrala pedagogiska program – tänker att det blir ännu värre om det handlar om klass och etnicitet!
LikeLike
Pingback: My name is Last - James Last « Tysta tankar