I dagens Sydsvenska skriver Ann Heberlein (för fler krönikor – sök på namnet på sydsvenskans sida) om debattens baksida – hatbreven och de oförsonliga utfallen. Det tycks finnas någon regel om att “den som gett sig in i leken får leken tåla” som är farlig och förråande. Vanlig respekt utgör inte grundtonen.

Jag blir orolig – Heberleins krönikor har varit klara ljus i mörkret och jag har njutit av de prövande tonfallen och de orädda ämnesvalen. Det känns som att hennes bakgrund i filosofin och etiken har gett kraft att våga löpa linan ut i resonemang. Jag beundrar personer som vågar ställa sig i ett hörn och uttala en åsikt – utan att vara övertygad om att den är rätt eller sann. Men den förtjänar att formuleras!

Därför blir jag extra bekymrad när Heberlein hotar med att dra sig tillbaka till det akademiska elfenbenstornet. Där – om någonstans – borde det finnas utrymme för hårdare tag, brutalare tacklingar och djärvare omprövningar. Men det kanske handlar om respekt på ett djupare plan – inom akademien finns det regler för hur aggressiviteten får gestaltas? För konflikterna finns väl även där?

Mitt lätt patetiska uppmuntrande tillrop är: Håll ut! Vi behöver dig!

Dessutom tror jag att du skulle slippa en del av de allra mest korkade hatmailen om sydsvenskan hade haft en anständig kommentarsfunktion – eller twinglylänkar som DN och Svd. Om jag minns rätt stängdes kommentarerna till Heberleins krönika om våldtäkter av efter någon timme. Då riskerar de anonyma utfallen (som på en seriös tidning hade modererats) att hamna i krönikörens mailbox.

Idag ser nog många det som en rättighet att kommunicera med avsändare i tidningar. Det tycker jag är bra.