Det underliga avhoppet och de famösa självförebråelserna skapar oro i medievärlden. I Svd försöker Marie Björk konstruera någon form av uppbygglig moral ur händelsen att en röst har tystnat.
Att Alex Schulman nu hoppar av, kastar in handduken och slänger sig huvudstupa från det tåg han rullat igång i en väldig fart är för mig något av det mest sunda som hänt, gällande bloggfenomenet.
Av någon anledning har vi föreskrivit bloggen som något så personligt och genuint som en dagbok. Det som skrivs där antas vara sant, för det ligger ju en person bakom det.
Vem är det som har “föreskrivit” att bloggen skulle vara något så “genuint och personligt som en dagbok”? Varför skulle det i någon mening vara “sant” bara för att det finns en människa bakom? Jag hänger inte med.
Vad jag tycker har saknats i debatten och hypen är att det är en extremt retuscherad bild av en persons upplevelser som läggs fram. Visst kan det vara personligt, men det är den personliga sida som man vill visa upp.
Vad är det för debatt som refereras till? Menar Björk att det skulle finnas någon annan verklighet där människor är mer äkta och mindre retuscherade? Var då? Min poäng är att vi alltid väljer att vilka sidor vi vill visa upp – det är en del av det sociala spel vi kallar livet.
Det finns många bloggpersonligheter där ute, internetanvändare som målar upp en helt annan bild av sig själv än den verkliga personen bakom dataskärmen. Möjligtvis inga monster som hånar och ibland skadar andra människor, men likväl en falsk identitet.
Här talar en äkta essentialist som gärna skiljer ut de falska från de äkta identiteterna. Poängen måste vara att vi alltid är ansvariga för våra handlingar. Därför är det viktigt att skilja de bloggar som har en tydlig person som avsändare ifrån de som seglar under anonym flagg.
Därför är jag glad att han nu lagt ner den, för att det förhoppningsvis kan väcka en debatt. Och jag hoppas att det kan leda till något annat än bara en röstning för eller emot Alex Schulman. Han är, som vi alla andra, en del av den postmoderna tid vi lever i.
Om det nu är så att postmoderniteten innebär en lek med identiteter och en rörlighet ifråga om hållningar – då är det väl OK att han tar ut svängarna? Eller är det bara ett slagord för att damma av en nymoralistisk hållning?
Om hans blogg nu var ett litterärt projekt, låt oss då lära oss något av projektet.
Insändare av Marie Björk
Ungefär vad är det vi ska lära? Han var uppskattad så länge han inte kritiserade andra journalister – då drogs mattan undan och mobben släpptes loss.
Anna Larsson som för några månader sedan krävde att bloggen skulle sparkas ut från Aftonbladet har nu ångrat sig och inser var de verkliga skurkarna hukar. Heder åt henne.
Bilden av bloggen som ett litterärt projekt gillar jag – förhållandet mellan mina erfarenheter, texten och läsarens reaktion är kittlande gåtfullt.
Oförutsägbart, sa Bill.
Underligt, sa Bull
Tysta tankar 
Vi är de verkliga skurkarna. Vi kräver blod och då får vi det. Så bra. Marknaden fungerar. Bloggen är en del av ett litterärt projekt. Inget är på riktigt. Reaktionen är allt. Hurra! länge leve reaktionen, mer reaktion mer provokation mer reaktion mer blogg mer gogg
“inget är på riktigt / och ingenting är viktigt / utom ingenting” (Fläskkvartetten/Thåström, t.k.k.)
Frihet är att välja. Om man deltar eller inte. Till exempel.
LikeLike
Den här indignerade debatten är ändå underlig.
Att formulera sig är ett slags översätteri av tanke, men inte är det en människa.
Text är text. Det bedrägliga är att det litterära konstprojektet ligger närmast talet. Och om jag förstår professor Ingvar Lundberg rätt anser han efter sin forskningsinsats, trots tvister därom, att vägen till lexikon främst går via talet, och att talet ligger närmast tanken. Att därifrån reducera en människa till att vara likställd ett litet urval texter är märkligt.
Däremot är det väl en viktig debatt för att åter dra upp gränser för var de pressetiska reglerna går för den stora dagspressen. Det säger å andra sidan lite om bloggen.
Ansvaret för yttrandefriheten är svårt att förbuda fram. Det är själav grundiden med yttrandefrihet.
Skolan blir, igen, sista hoppet: bilda eleverna! i ALLT!
LikeLike
Jan:
Jag vet inte om vi är kanat ut i ironiernas guppande gungfly. Men jag menar nog att det finns utrymme för allvar även inom postmodernistiskt lättsinne. En poserande nihilism skrämmer mig mer än allt annat, och alternativet att inte delta finns inte för mig. Livet är på riktigt – hela djävla tiden.
Susan:
Jag läste fel och trodde du skrev:
Att formulera sig är är ett slags översitteri av en tanke.
Jesper Svenbro skrev en fantastisk essä i Myrstigar om Sokrates motvilja mot att formulera sina tankar skriftligt. Orden levde i mötet med mottagaren och själva nedtecknandet innebar att avsändaren i i någon mening skaffar sig ett övertag gentemot läsaren. (Den ordagranna översättningen tror jag var att läsaren blir rövknullad av författaren – tänk som de kunde uttrycka sig grekerna)
Här fungerar logiken åt det motsatta hållet – skribenten blir reducerad till sin text. Liten text = liten människa. Inom vetenskapen talas det ibland om att “skriva fram sig själv”. Delvis förstår jag uttrycket, men ser det som en ganska inåtvänd akt. Jag skriver för att pröva mina tankar – inte för att “bli” någon.
Visst är det underligt när Stenius och andra börjar diskutera pressetik utifrån bloggen. Anna Larssons tes om att ansvariga utgivare får ta sitt välbetalda ansvar för att lagen följs gillar jag.
Vi andra får känna oss fram när det gäller gränserna för ärekränkning och yttrandefrihet. När det gäller skolan som hoppets utpost…men då måste vi få träna på att diskutera gränser! Kanske är det den yttersta formen av bildning – att hantera frihet?
Fy så pompöst!
LikeLike
Jo, livet är på riktigt. Och det är förstås ett sätt att leva att posera och skapa reaktion och inte ta ansvar för något som helst. Om man ställer den där frågan (om jag nu får citera dig igen Mats): “vad vill du?”. Blir svaret: “det är ju bara text.” Eller “det är ju bara konst”. Och då tycker jag inte det spelar någon roll att man kan plocka fram några akademiskt legitimerade fraser om “postmodernism”. “ingetspelarnågonroll”-alternativet kan jag välja bort. Om jag förstår det rätt är det just vad Schulman har gjort. Och det är vad jag tycker Anna Larsson säger i sin text. Det är liv och människor det handlar om till sist. Provocera, lek. Leken är allvar. Men när vi är överens om det kan vi också leka utan att det är allvar. Det är det stora med leken.
Men hur ska jag förstå det här: å ena sidan ansvariga utgivare som gör fel för att de inte stänger ner en blogg (när den bryter mot etiska regler). Å andra sidan rektorn som gör fel som stänger ner en blogg (för att den bryter mot etiska regler)?
Jag har inte läst den där fantastiska essän, det får ingå i bildningsprojektet. Men visst kan det kännas lite hotfullt med texter som liksom börjar leva sitt eget liv? Eller vad säger du Mats. När texten är publicerad är den inte längre författarens men snarare läsarens. Så, låt oss gå över till muntlig kommunikation istället! Jag slutar skriva bloggfunderingar men kommer säkert fortsätta läsa och prata med folk om vad vi läst. Och så ska jag komma ihåg att passa mig för den makt som ligger i det muntliga ordet. Hanteras varsamt. Text och ord – skimrande verktyg för lek, lust och allvar.
LikeLike
Jag vet inte om ansvarige utgivaren skulle stängt bloggen. Så tror jag inte Anna Larsson menade. Schulman har inte brutit mot någon lag – förutom den oskrivna regeln att vara snäll mot kolleger.
Anna Larssons första krönika handlade mer om dålig smak – om jag minns rätt hade hr Schulman lovat bort en avsugning av hans fru. Plumpt och dumt – men någonting de får lösa i familjen.
Skolbloggen som stängdes handlade om att en förälder hade upptäckt funktionen “nästa blogg”. Enligt mig är inte skolan ansvarig för innehållet och bryter inte mot någon etisk princip när de använder blogspot som gratis hotell. Jag ser inte färdigcensurerade sökmotorer som något värdigt alternativ till Google!
Det stora svåra när det gäller lek är enligt mig att den i-n-t-e är antingen lek eller allvar. Den är både och hela tiden. Närhet och distans på ett paradoxalt sätt. Det är naturligtvis lättare och trevligare om det finns tydliga regler och signaler för när vi går in och ur lekar. Men – och nu blir det svårt – det finns ett gränsland som är det verkligt intressanta. När jag går ut på den tunna isen och prövar om den bär. När jag testar om jag vågar färga håret rött. När jag skriver något dumt i en blogg för att se om taket ramlar in. När jag ser the Office och inte kan läsa av om David Brents arrogans är spelad. Jag är alltså misstänksam mot tanken på att det är möjligt att skilja på lek och allvar, falskt och äkta, ytligt och djupt. Leken är till sin natur anarkistisk – men legitimerar också hierarkier genom att skapa ytor för lössläppthet.
Muntligt är också bra – jag tror på det publika samtalet och den gemensamma reflektionen. Och de konstruktiva missförstånden!
ha en skön helg!
LikeLike