Svenska dagbladet presenterar en undersökning om Stendahlsyndromet. Understreckaren har rubriken “Sjuk av skönhet” och handlar om personer som kommer till Florens och glider in i psykotiska tillstånd efter att ha tagit del av stadens konstskatter.

Konsten skulle då kunna vara en ond kraft som drar ner oss i okontrollerbara känslostormar. Delvis förstår jag tanken – alla dessa överhettade religiösa tavlor och statyer i en varm och trång stad kan skapa ångest hos vem som helst. Jag tror också att konstens uppgift kan vara att få oss att tappa fotfästet.

Artikeln avslutas med ganska kraftiga reservationer inför teorins hållbarhet. De flesta av de insjuknade tycks ha varit ensamma personer som tidigare lidit av depressioner. Tavlorna sätter igång processer som de inte kan formulera i ord och distansera sig ifrån i samtal. Ensamheten blir ännu påtagligare. De blir inte sjuka av konsten – de blir sjuka av att inte kunna dela sina upplevelser.

I helgen har jag besökt en liten medeltidskyrka i Östra Wemmerlöv. På kyrkogården vilar bönder och landshövdingar. Runt omkring böljar landskapet. Jag tror jag tål det.