Svenska dagbladets serie om genuspedagogik avslutas idag med läsarreaktioner. Jag blir berörd av pappan Harry som berättar om sina erfarenheter från att starta ett föräldrakooperativt vänsterdagis. Alla drömmar, allt engagemang, alla ideal och alla storstilade förhoppningar om att skapa den nya tidens människa genom förebildlig verksamhet på alla plan skulle förverkligas genom barnen.

Resultatet är barn som blev fullständigt underbara och helt fantastiska – men på ett totalt annorlunda sätt än föräldrarna kanske avsåg. Budskapet kan tolkas som att det inte är meningsfullt att planera barns utveckling utifrån rationella kriterier. Det blir liksom inte som man tänkt sig. Därför är föräldraskap och läreri den stora resan in i ödmjukhet. Att våga släppa kontrollen och se sig som medpassagerare kan vara fruktansvärt plågsamt. Alternativet är värre.

Det kanske är riskabelt att diskutera lärarskap och föräldraskap i samma mening. När det gäller genus tror jag att det är nödvändigt. Reaktionerna på serien tyder på att många läsare inte är beredda att lämna över ansvaret för barnens genusfostran till samhället.

Paul Simon balanserar på gränsen till pekoral i låten Father and daughter. På Youtube finns några filmer där privatpersoner har bildsatt sången. Lite trevande och rörande – men fullständigt oemotståndligt.