Bloggen hotar att urarta till seriositet. Det har blivit för mycket kommenterande och förnumstigt debatterande. Jag vill bort från allvaret. Utan tvivel är jag inte klok – som Tage Danielsson sa.
Hur mycket kärlek finns det på planeten jorden – och hur ser den ut? Jag vet bara att det är ganska enkelt att förlöjliga de romantiska myter som driver oss genom livet. Ibland tror jag att det är bra med en riktig genomkörare och att skrupelfritt få frossa i stereotypier.
Bokserien Harlekin gör industri av genren och omslagen har allt. Njut av överflödet!
Kanske är det en lämplig uppgift för genusvetare att analysera bildspråket – det bör inte vara alltför svårt att hitta exempel på över- och underordning. Frågan är om vi kan värja oss mot det inte alltför dolda budskapet: Man ska vara två…
Å andra sidan bjuder denna varnande kärlekssång på större utmaningar. Klarar vi oss utan kärlek? Eller är det den romantiska heteronormativa tvåsamheten som är problemet…
Tysta tankar 
Intressant blogg. Det finns nog inget jag avskyr mer än heteronormativitet.
LikeLike
Men var finns kärleken?
LikeLike
Never give up!
LikeLike
Jag försökte mest inbjuda till en problematisering i begreppet tvåsamhet och heteronorm.
Men ett exempel:
Är så ofta förälskad i mina väninnor. På så många plan. Och i en del förtjusande män, emellanåt. Och så kan man – i den vad Kärleken anbelangar priviligierade ställnming – tänka att ja, beställ banden och bilan så har du också ett uppdrag, en överrenskommelse, ett projekt; typ äktenskap. Det kan vara tryggt. Men inte bor kärleken bara där. Men det vet vi ju redan. Vad vi däremot inte kommer ihåg, är ju hur de här normbrotten diskuteras och koketteras med, utan att det gör reell skillnad out there. Man väljer fortfarande att varken gå in eller ut ur garderober för att man förmår att leva utan det. Jag menar: om det GÅR att fortleva sitt liv efter normativiteten, så gör de flesta det, medans andra ‘experimenterar’ med extravaganta – statushöjande – äventyr i genren. Och alltid alltid alltid, till syvende och sist, är grundfrågan hur mycket kapital du har, vad du kan spela ut, hur du kan placera korten. Och därför är det fortfarande en maktfråga.
Att hänge sig åt sina passioner och till romantik visar sig då vara en förlustaffär …
LikeLike
Jag behöver nog tänka – lever ett enkelt liv efter traditionell mall och har nog inte funderat över det som du beskriver som extravaganta statushöjande äventyr. Kanske skulle de svepande passionerna vara hotfulla mot varje form av stabilitet och då handlar det just kapital och makt. Att ha kraften att vara äventyrlig och bryta alla band.
De här omslagen handlar ofta om just dessa passioner – konstiga shejker, omöjliga klassöverskridande, åldersskillnader, arroganta läkare som visar sig vara känsliga. Så även om de på ytan är normativa så finns där ofta en tro på kärleken som överordnad kraft. Något som sveper med dig och tvingar dig att lämna allt.
Om den sen är hetero eller annat kanske spelar mindre roll?
LikeLike
Något som sveper med?
Av en slump?
Jag undrar ibland?
Varför sveps så sällan 25 åriga uppåtsträvare med av en 40 årig hemmafru i förort?
Varför sveps inte 23 åring med av överfet metallarbetare?
Varför sitter alltid Barbie bredvid Ken och hävdar ett de “sveptes med”, av vaddå?
Lika går fortfarande oftast med lika, vad än de amerikanska filmerna mångalar ut.
Ändå vidmakthålls “kärleken”. Man undrar. Kärlek är magiskt.
För de som väljer olika, får fortfarande förklara sig, om det nu inte är så, menar jag, att det valet räknas in i de extravaganta äventyren (och därför genererar kapital, till ena parten åtminstone) …
Såg om Björn Runges film Mun mot Mun igår. Där är svek, rädslor, sexualitetshype och feghet huvudperson till det drama där barnen, men även de vuxna, hänvisas till ett helveteshål av bristande mening. I sexualfixeringens skugga skulle man kunna säga. För någonstans i vår tids överreproduktion av kåtma, som Virtanen skriver, finns nåt offer uppå vilken allt detta skall ta gestalt. I Runges film barnkropparna. I Moodysons Lilja Lilja.
Ja, vad säger jag med det?
Vet inte. Jag bara förundras eftersom jag nyss körde förbi en man som gick utanför den söndagsstängda porrklubben XL på Friggagatan i Göteborg. Det var väl bra tragist att behöva gå där, tänkte jag. Och sen såg jag allt det han möjligen bar i fantasier ovanför huvudet. Undrade om han sveptes med? Av drifter, vrångbilder, fetischism? Kanske drömde han om Harleqin, och om att åka taklöst på en medelhavsväg?
Det finns bra mycket makt i relationer, och där är bra mycket business. Och där finns förälskelse, kärlek, behov och begär. Ett sånt slagfält, egentligen?
LikeLike
Mun mot mun – går den att se om?
Jag som knappt kunde ta mig igenom den en gång! Det var ju filmen som förkroppsligades förälderns alla värsta mardrömmar – att inte kunna skydda sitt barn och att se sitt liv falla samman utan att kunna göra någonting.
Jag kan fortfarande se Magnus Krepper kyssa dottern och det var strålande bra… en gång!
Kanske fanns det något obegripligt där också i dottern som drogs till den elake djäveln i någon form av tvångsmässig självdestruktiv romantik. Kärleken i den filmen är inte vacker och knark, lögner och förnedring verkar vara delar av samma soppa.
Men det är inte myterna som drar ner oss – det är myterna som håller oss levande.
Kanske. På samma sätt som makt är livgivande. Eftersom alternativet maktlöshet är så mycket mer deprimerande.
LikeLike
Ah, jag har sett annorlunda på det där.
Magnus Kreppers roll tror jag avser att ge ‘dottern’ något, kalla det kärlek, sammanhang, lekar, lust, liksom att han också avser ta, utnyttja, skövla. Utifrån den verklighet som är hans. Han är ju skitig, och äcklig, men också kraftfull, och karismatisk. Scenen när Krepper sitter vid bordet och gör masker i lera har en funktion, för mig en fingervisning om att vi har en mer komplex person framför oss än just: det knarkande avskummet.
I dödsscenen tolkar jag försoningens ljus som Runges avsikt, gestaltad i det sakralt vackra när plötsligt ljuset och vattenkaskader forsar in i bilden över Kreppers dödsfigur. Fösoningen är också gestaltad i flera av karaktärernas möten: t.ex. mamman, Perniilla August och frun till den hotellknullande mannen, och även i den trust som sonen och hans flickvän upprättar, liksom i mötet mellan pappan och hans far. Och sen den metamorfos som får pappan, Peter Andersson, att vända om jorden och börja sin motsträviga vandring mot handlingskraft och ansvar.
På nåt sätt tänker jag att det är en mytisk berättelse. Genom hårddragna ytterligheter får Runge oss att tappa andan, vilket är hans sätt att skruva situationen så att vi på ett symbolplan inte kan värja oss och missta det för underhållning.
Slutscenen när familjen samlas i soffan är förvisso bara ett nedslag i tiden, vad vet vi om hur det kommer att gå, sedan. Behållningen ligger i att börja gå, att för en-jävla-gångs-skull dekonstruera livslögnerna, i jämmerdalen, när allt känns hopplöst förlorat sluta att fly.
Oh, jag tycker att det är förbannat bra.
LikeLike
Tack – nu blev jag sugen på att se om den. Kroppen säger nej nej, men jag vill nog tappa andan igen!
Kanske var jag alltför fixerad vid pappans smärta för att riktigt kunna ta in filmen. Jag ville nog ha en sorts hjältesaga med en sheriff som skipade rättvisa.
Nu kanske jag orkar se helheten…
LikeLike
JAMEN han är ju lite av sheriff … ändå.
Såg en annan svensks film i dags igår: Hallströms – som ju aldrig kom igen efter den formidabla Mitt liv som hund – aaaa, titeln? kanske: Ett oavslutat liv. Där var det sherifftag minsann mot slutet, så förunderligt och oförklarligt ur ett morakfilosofiskt perspektiv, så tar sig Hjälten friheten att spöa skiten ur sin döde sons frus expojkvän som har misshandlat henne, så inihelvete, trots att Hjälten haltar och är nyriven av en björn som han släppt ur sitt hägn. Morgan Freeman och Robert Redford, snyggt filmat, men det där slagsmålet liksom, bara too much alltså.
LikeLike
Men är inte all film till sin yttersta natur en sorts revanschistisk orgie? Skurken måste bestraffas – hämnden är ljuv – rättvisan segrar – efter förnedring kommer triumf…
Vad ska vi annars ha film till om det inte handlar om upprättelse. Förutsatt att hela livet egentligen är en förolämning och döden den största förnedringen.
Men det är klart – ibland blir det lite för uppenbart och jag kanske ändå har någon vag längtan efter trovärdighet i karaktärerna.
LikeLike