I Svd tuffar den trosvissa serien om genuspedagogik vidare.
Det finns ett centralt tankefel i texten:
Medan flickorna blir små hjälpfröknar, fostras pojkarna till rebeller som testar gränser och tar för sig.
För att förstå problemet kommer jag att göra en liten omväg. Feminismen har upptäckt och monopoliserat social konstruktivism. Kön är något som “görs” (eller fostras fram) och det är viktigt att markera ett avstånd till den förhatliga biologismen där kön bara “är” (eller blir). I citatet ovan problematiseras inte skillnaden och tankeluckan är förödande för de pedagogiska slutsatserna.
En tolkning av konstruktivismen är att allting är inlärt beteende. En sorts vulgärbehaviorism som betonar fostransaspekten. Likt Pavlovska hundar tränas vi in i mönster. Med en sådan världsbild är det naturligtvis oerhört viktigt att fundera över vad det är som belönas och bestraffas.
Det finns andra sett att se på socialisation och identitetsutveckling som inte fastnar i den traditionella motsättningen mellan arv och miljö. Nancy Chodorows modeller beskriver vuxenblivandet i andra termer. Det handlar om identifikation och avståndstagande.
Flickans behov av tydlig förebild och närhet får ett enkelt uttryck i ett oproblematiskt rollövertagande med mamma och kvinnlig personal. Då är det inte svårt att se hur en passiv vårdande kvinnoroll reproduceras – ja i en hjälpfrökenroll, tömd på eget innehåll. (borde inte Susanne Rithanders bok Hjälpfröknar och rebeller nämnas i artikeln?)
Pojkarnas väg in i manlighet är inte lika linjär. Vid en tidpunkt tar de flesta pojkar ( i den borgerliga kärnfamiljen???) avstånd från mamman. “Jag är inte som du mamma”. Det behöver inte vara en djup oidipal konflikt – en lättare tolkning är längtan efter självständighet – att bli en egen person. Ofta följs detta av en period med identitetsexperiment i masker och förenklade manliga förebilder: Stålmannen, Batman, Zorro, riddare, cowboys o.s.v. Drömmen om superkrafter som ska dölja den egna bräckligheten ger energi och mod att ta sig fram.
Kloka föräldrar ser och respekterar detta som en nödvändig fas – inte en träning i våldsromantik. Kloka föräldrar uppmuntrar även flickors resor utanför traditionella domäner.
Jag är djupt bekymrad över att genuspedagogernas förenklade modeller får fäste och att beskäftiga pedagoger ska ut och träna in nya roller. På ytan frihetliga och öppna, men bakom den leende masken finns en strikt normativitet på den kvinnliga personalens villkor. skolan och förskolan är homogeniserande och normaliserande verksamheter.
Därför är det fel att påstå att pojkarna fostras till rebeller. De drivs in i en rebellposition för att skydda sig från de totalitära uppfostringsambitionerna. När forskare försökt studera var pojkarna befinner sig under förskolevistelsen har de kommit tillbaka tomhänta. De flesta pojkarna gömde sig i buskar och kuddrum. Den organiserade verksamheten var inte för dem. Flickorna återfanns ofta inom en radie av fem meter från den kvinnliga personalen – ivrigt imiterande.
Ett modernare perspektiv (Sommer m.fl) skulle betona hur det kompetenta barnet använder förebilder för sin utveckling. Barnet ses inte längre i första hand som objekt för uppfostran. Det erövrar en position.
Jämställdhetsarbetet i svenska förskolor cementerar det kvinnliga tolkningsföreträdet och ifrågasätter inte maktförhållandet mellan könen. De män som vågar sig in i förskolan är välkomna – så länge de inte tar plats och nöjer sig med att vara dekorativa symboler för den nye mjuke och empatiske mannen.
På bilden från tidigt 90-tal syns tre manliga förskollärare i klassisk omsorgspose. Idag arbetar de som lärarutbildare, systemvetare och idrottslärare. Läs mer.
Tysta tankar 
Jag känner inte igen din beskrivning att flickan skulle göra ett oproblematiskt övertagande av mammans roll medan pojken har en oidipal (dock inte djup) konflikt med mamman. Den vanligen upplevda situationen är snarare tvärtom, att flickan har en mer eller mindre häftig frigörelse från mamman medan pojken mer eller mindre låter bli att frigöra sig från sin mamma. Oidipus gifte sig med sin mamma.
LikeLike
Jag pratar om treårsåldern – du har rätt i att flickors pubertet ofta innebär en kraftfullare konflikt med mamman.
Men vi är väl överens om att frigörelse är målet? Äktenskap är med mamma är inget alternativ…
LikeLike
Hejsan,
Nää -GifterMål med sin egen mamma är nog ingen höjdare precis, kanske… 🙂
Problemet är kanske snarare att Wi som barn inte får lära oss beteendet att SE på wår egen mamma som NaturLiktVis sexuell varelse också – förutom allt annat som Wi lär oss att se henne som. Och oavsett ifall Wi är flickor eller pojkar.
Måhända grundläggs i detta ett oNaturLiktoVist problematiskt liv för ALLA barn, kanske…
Ha det…
vännen Josef
LikeLike
Svenska Dagbladet hade en artikel om en longitudinell brittisk undersökning för två år sedan.Den brittiska undersökningen hade kommit fram till att barn mår psykiskt bäst av att vistas i lugna miljöer under de första 7 åren.
Barn som hade vistats i hemmet med mamma mådde bäst medan de barn som hade vistats i stora barngrupper med få vuxna mådde sämst psykiskt.
Forksrna i denna brittiska studie hade också mätt halten av stresshormon i blodet med regelbundenhet.
Det var ju Olof Palme som införde påhittet med dagis i Sverige för att kvinnor skulle få en egen arbetsmarknad.Frågan är om inte just dagis är ett hot mot de svenska barnens välbefinnande.Men det bryr man sig förstås icke om i det feminiserande politiska Sverige.
LikeLike
Det här kanske är en annan diskussion.
Longlitudiella studier visar annars att barn som har börjat förskola vid tidig ålder presterar bättre i skolan. Läs gärna Bengt-Erik Anderssons rapport som tillbakavisar myter om den skadliga förskolan:
http://www.lhs.se/LHS/Templates/BigPage.aspx?id=1792
LikeLike
Du skriver intressanta saker om genus-“grejen”. Håller med om i princip allt, och de frågetecken som uppstår handlar mer om att jag behöver läsa på mer än att du har “fel”.
Ang. “den andra diskussionen” ligger jag mer på Mikaels linje, eftersom de undersökningar som jag känner till och tagit del av varit mycket begränsade (Anderssons 101 sjuttiotalister är t.ex. inte så många att man kan dra några stora slutsatser av det, känns det som) och/eller väldigt subjektiva. Men det är ju, som du skriver, en annan diskussion… 😉
LikeLike
Förskolan attackeras från höger och vänster. Det är ett jämställdhetsprojekt -men kanske inte i den betydelsen som genuspedagogerna anger. Den arbetsmarknadspolitiska aspekten (kvinnors rätt till arbete) har skuldbelagts av pedagoger som måste försvara institutionen som “pedagogisk” – och på köpet fick de en barlast av skoltänkande, irrelevanta mål, låtsasplaneringar och dokumentationskrav.
Jag tror att det är möjligt att hitta en yrkesstolthet för förskollärare som bygger på den unika kombinationen av trygghet, omsorg, närhet och frihet som jag menar varit svensk förskolas kännetecken. En pedagogik som bygger på att personalen orkar och vågar etablera relationer till barnen.
Det förenklade måltänkandet (särskilt inte förklätt till genuspedagogik) ligger inte i barnens intresse.
LikeLike
Inspirerad av Freud?
LikeLike
Nåja – det vore väl fånigt att förneka det inflytandet. Intressant att han delvis är demoniserad på ett sådant sätt att själva föräldrarelationen blivit svår att diskutera.
LikeLike
Mats,
Dina uttryckta meningar: “Förskolan attackeras från höger och vänster. Det är ett jämställdhetsprojekt -men kanske inte i den betydelsen som genuspedagogerna anger.” – slut citat.
Javisst – ifall Du menar jämställda som MEDmänniskor. Ifall Du menar jämställda som genus – så är Du troligtsvis ute på åtta famnars djupt vatten utan att kunna simma – i mitt perspektiv sett. De facto är pojkar och flickor olika fysiskt och därtill inte så lite mentalt också – NaturLiktVist.
Skapelsens motor = detsamma som plus (+) och minus (-) finns i ALLT i Skapelsen – annars skulle Skapelsen i materian inte kunnat finnas till överhuvudtaget. Pojkar är plus och flickor är minus – och det kan Wi rimligen inte göra någonting åt i grunden – tack och lov vill jag säga. För i så fall skulle människosläktet dö ut på ett par generationers sikt.
Men visst görs det försök i mitt kära fosterland Sverige på att radera ut den NaturLiktVisa skillnaden på flickor och pojkar. Och visst får det ett visst resultat. Det styrks ju av den på tok för låga nativiteten = antalet årligen födda i förhållande till folkmängden i Sverige.
Så mitt consensus av det här blir. Jämställdhet mellan flickor och pojkar som medmänniskor ? Ja – NaturLiktVis ! Jämställdhet som flickor och pojkar – i meningen likställdHet = likStelhet mellan pojkar och flickor ? Nej – NaturLiktVis inte !
Ha det…
vännen Josef
LikeLike
Jag menar jämställdhetsprojekt ur ett samhällsperspektiv – rättigheter och lika möjligheter.
Likhetsfeminismen behövdes kanske som motvikt mot särartsfeminism och livmodermystik – men nu är ett ganska likstelt projekt – tack för den!
LikeLike
Oj, jag vet inte riktigt vad du försöker säga eller var du ställer dig till frågan :O
Jag tycker allt med artikeln verkar bra förutom att den där genusförskolan delar upp barnen i två grupper – flickor och pojkar – för att prata om genus. Det verkar säga emot sig självt.
LikeLike
Jag vet inte om jag helt förstått om det verkligen finns någon “fråga”.
Ur ett queerperspektiv kan vi väl hitta på olika lösningar varje dag och kalla det både kön och genus om det gör oss glada? Då blir sådana här normativa uppfostringsprojekt automatiskt en del av ett auktoritärt och förtryckande system.
Så tolkade jag Tiina Rosenbergs lite generade förklaring till vad ledande feminister engagerade sig i inom pedagogiken. Hon var inte nöjd.
LikeLike