…och Marie Hermanssons roman Svampkungens son ligger och gnager och skaver i minnet. På samma sätt som hennes förra bok Mannen under trappan släpper den inte taget.
Berättelsen fick underlig kritik och många recensenter hade svårt med formen som är skriven utifrån huvudpersonens perspektiv men med mytologiska under- och övertoner. Den ömtåliga överenskommelsen mellan läsare och författare är hotad.
– Menar hon verkligen att vi ska tro på det här?

Jag ska inte förstöra läsglädjen, men det finns mycket i boken som jag funderar över. Fadern är landets ledande svampexpert och ordnar exkursioner med damer som han förför. Sonen är blyg och helt i händerna på sin dominante och manipulative far.
Temat är kanske manlighet i en stereotyp och ålderdomliga form som gör bygdens kvinnor galna, men lämnar sonen i vilsenhet. Hans försök att hävda sig gentemot fadern får katastrofala följder. Det som skulle bli ett försök till uppror och självständighet innebär ett totalt nederlag.
Varje son tävlar i någon mening med sin far – och Freuds oidipala arena är inte den enda – men vad händer när fäder väljer att medvetet förnedra sina söner i deras försök att etablera någon form av manlighet? Boken ställer frågan på ett sätt som gör att jag tvingas ifrågasätta den traditionella bilden av manlighet som något traderbart. Det enkla imitativa rollövertagandet fungerar inte. Här gäller det snarare att skydda sig från bilderna av djurisk och hänsynslös maskulinitet.

Jag tänker på Susan Faludis intervju med Sylvester Stallone i Ställd. Världens mest beryktade machoman berättar om hur han försöker imponera på sin far med olika former av självdestruktiva ritualer, men ständigt möts av förakt. Höjdpunkten är när Stallone hyr en hästpolobana och fadern med berått mod försöker rida över sin son i avsikt att skada honom. Då släpper krampen och han inser det absurda i kraftmätningen. Efter det gör Stallone några filmer (Cops m.fl. ) där han försöker etablera sig i andra genrer – men publiken vill hellre se honom som stereotyp rambofigur. Men det är gripande att läsa om hur insikten drabbar honom
– Du kan inte vinna över din far! Han är den del av dig…
Andra bloggar om: Genus, Estetiska processer, Värdegrund, jämställdhet, Personligt, text, Politik, Litteratur, film
Intressant blogginlägg.
Och intressant tema. På något vis måste ju sonen tvinga fram ett fadersmord, antingen genom en direkt konfronterande konflikt, eller sedan genom symboliska handlingar som visar på ett brutet inflytande.
Man blir ju aldrig av med sin far, men man kan väl bryta den där loopen där man ska hävda sig själv genom att se sig speglad i faderns ögon. Eller ngt. dylikt.
LikeLike
I boken planerar han faktiskt att döda sin far, men hamnar i någon form av försoning. Det måste vara möjligt att bara vända sig om och gå.
Hermansson desarmerar delvis konflikten genom att avslöja detaljer om faderskapet – wopps – nu berättar jag för mycket!
LikeLike