Så heter en bok som Ann Heberlein presenterar i dagens Sydsvenska. Kanske finns det inget mer provocerande än att frågasätta lusten att “skaffa” barn. Tidigare hände det att folk sa “få” barn och detta kanske var ett uttryck för att barn var en form av gåva – något att vara tacksam över och inte ett klädsamt tillbehör.

Heberlein tar (som vanligt) ut svängarna och prövar resonemangets hållbarhet. Varför är vi så besatta av föräldraskapets njutbarhet när alla undersökningar visar att det är en tid av fruktansvärda påfrestningar? Enbart möjliga att uppskatta genom sömnbristens förlåtande minnesförluster.
Den biologiska driften att se sina gener spridas över planeten jorden må vara stark men räcker det för att förstå vilka prövningar människor utsätter sig för i kampen för en lyckad fortplantning?
Jag lär någon gång ha sagt att:
Ett barn skaffar man för att man är nyfiken
Två för att man tror att de ska leka
Tre för att man är dum i huvudet…
Så här i backspegeln skäms jag över den uppenbart koketterande cynismen och skyller på småbarnstidens utmattningssyndrom.
Slutklämmen gillar jag:
Jag längtar efter en bok som ömsint beskriver moderskapets glädje, kanske till och med listar fyrtio argument för att skaffa barn.
Tyvärr kommer inte jag att skriva den boken, av den anledningen att jag inte kan komma på särskilt många goda argument till fördel för föräldraskap. Bara ett enda totalt irrationellt skäl: den förfärliga, förtärande och enorma kärleken som finns mellan ett barn och dess föräldrar.
Och alla oss som tycker om identiteten: Mamma.
Osskan man lika gärna skjuta. För det är vedervärdigt misslyckat.
En påhittad reträtt, liksom.
LikeLike
Identitet är bra – hur påhittade den än är!
Mer patetisk än en påhittad reträtt är väl en påhittad frontlinje?
LikeLike
Man “fick” barn därför att preventivmetoder/abort knappt fanns och det sociala trycket var starkt. Därtill mannens rätt till sex inom äktenskapet. Man “skaffar” barn efter ett aktivt beslut som kräver en _motivering_.
LikeLike