Idag har jag nästan varit på konferens . Mångkontextuell barndom – ett forskningsprojekt om skola, fritid och familj i förändring och gränsöverskridande ordnar en nätverksträff för forskare om barn och barndom. Ett späckat program med många intressanta föreläsare. 

Jag fick lära mig ett nytt ord: ”feministisk omsorgsetik” som enligt Gunilla Halldén betyder att omsorgsgivaren är medveten om att det kan uppstå en passiviserande effekt. Hmmm – hur blev den tanken feministisk? 

Mer provocerande är kanske Tomas Saars bilder av normaliseringsprocessen av pojkar. Nu för tiden är den korrekta terminologin ”normflöden” för att beskriva hur det går till. Jag tror att det är ett försök att distansera sig från en begreppsvärld där normerna kommer uppifrån. De uppstår och konstrueras i vardagens möten. 

Frågan är då om det är möjligt att distansera sig ifrån den moraliserande grundton som länge har präglat genusforskningen. De förfasande utropen då något genuskodat mönster upptäcks upplever jag som – ja och nu vet jag verkligen inte om ordet är särskilt väl valt – sjåpiga. 

Pojkar som bryter rollmönster beskrivs som offer och utsatta för samhällets förtryck. Den onda normaliteten hotar att marginalisera dem och sagan brukar sluta med att de ger efter för trycket och återförs till den traditionella och trygga manligheten. Jag ser denna mytologisering av processen som delvis falsk. Ett kompetent barn kan pröva handlingar och därefter välja någon form av mönster eller roll som känns rätt. Det är naturligtvis inget fritt val – men det är inte givet att kampen förs mellan det onda (stereotypin) och det goda (inga mönster). 

Historieskrivningen kring mjukismannen följer samma mönster. De stackarna ville liksom hitta sina mjuka sidor men orkade inte stå emot trycket från alla manlighetsnormer. Jag känner inte igen mig i beskrivningen.

Riktiga män citerar Gudfadern:
     – I´ve tried to move out – but it pulled me back!!!!