Sommarläsning är lustläsning – befriad från nytta och baktankar flyter böckerna samman i en ström av upplevelser som kommenterar och ifrågasätter varandra. Analytiker av TV brukar analysera det nya tittandet som rastlöst och att de enskilda programmen är en del av något större flöde som mottagaren med hjälp av fjärrkontrollen konstruerar. Summan av de enskilda programmen kan ibland bli större än de enskilda delarna.
På samma sätt fungerar läsning. Böckerna griper in i varandra. Jag lägger ifrån mig boken om Alva Myrdal i ett tillstånd av moralisk utmattning. Förebildligheten och dubbelmoralen står mig upp i halsen. Steget till Michel Houellebecqs roman Plattform kunde inta vara längre.
Författaren låter sin huvudperson (som också heter Michel) pröva tanken på sexturism som ett sätt att lösa den andliga och materiella nöden i världen. Det är roligt, provocerande och filosofiskt djupsinnigt på ett sätt som jag inte är beredd på. Frågor om lycka och meningen med livet ställs på ett franskt sätt. Där makarna Myrdal strävar efter att bygga monument över sig själ och förändra världen, men samtidigt misslyckas i de mest elementära relationsbyggen – där låter författaren huvudpersonen möta kärlek och lust i en oblyg förening. Mycket oblyg – och de som har problem med detaljerade sexscener bör undvika boken
Romanen har väckt starka reaktioner och skulle kanske med slarviga och illvilliga ögon kunna läsas som ett försvar av kolonialism, prostitution och barnporr. Men då tror jag att man missar en del av poängerna i civilisationskritiken som handlar om att sexualiteten i västerlandet har förflyttats från lust och kärlek till konsumtion av varor. Den enkla erotiken ryms inte i vardagen och kåtheten är skuldbelagd i ett individualiserat samhälle.
En tes är att det är nödvändigt att ge upp en del av sig själv för att kunna njuta och ge njutning. Sexualiteten i väst är en del av ekonomiska transaktioner, familjebildning eller nervös självdestruktivitet. Hoppet finns hos den orientaliska kvinnan, som tycks förstå hur en man vill bli behandlad. På samma sätt söker de kvinnliga sexturisterna något hos de svarta männen. Min mycket svenska reaktion är naturligtvis pliktskyldigt fördömande. Detta är inte trevligt. För mig flimrar bilder av misshandlade baltiska flickor förbi och jag har uppenbara problem att se något positivt i sexturism.
Men efter 316 sidor vet jag inte om denna skandalösa bok egentligen bär fram en striktare moraluppfattning än makarna Myrdals samlade välgärningar. Bakom författarens provokationer döljer sig en upprörd moralist som bankar in sitt budskap:
Ärlighet mot sig själv och sin partner.
Frukta cynismen – våga älska utan baktankar.
Allt annat är omoraliskt. Vem är jag att säga emot?
Detta är ett författarskap jag vill följa. Alla som vågar tänka en tanke till dess fulla konsekvens är värda respekt.
Tysta tankar 
Ja, visst har vi, här, i bästa fall ägt en ynnest av lyx att ha kunnat skapa olika typer av sexualitet genom livets olika faser. (Och ändå är det relativt ensidigt gjort?!) Men nog tar vilja över att läsa in sexualiteten i ett maktspel på meso-nivå i Houellebecqs bok.
… den västerländska kvinnan som åker till Västindien för att ha sex är en figur i en handling, olika berättelser på olika platser…
Men ligger där inte en rädsla att inte vilja betala priset det skulle kosta henne att ha den typen av umgänge på hemmaplan bakom drivkraften?
Ett sätt att undivka konvernansen, följdfrågan om ‘giftemålet’.
Eller är det blott orsakat av en oförmåga (vilket möjligen styr mäns sexturism)? Därför får jag svårt att förstå hur det skulle kunna vara en lösning på några existentiella kriser.
Men ambitionen att livet skulle vara något annat (högre?) för tankarna till en slags tro på essentialism och den rätta vägen. Vi är alla statister i filmen. Inte alltid är det hjälten som vinner flest sympatier, eller ens har roligast. Om det är det som är målet?
Vilket var målet?
LikeLike
Det kanske är svårt att inte läsa boken som en sorts moralitet och försöka extrahera någon form av moraluppfattning ur den?
Antagligen ler författaren åt våra försök att se de olika livsstilarna som föredömen – jag anar en nihilistisk cyniker bakom all sex. I boken kanske sex är “vägen” som ger mål och mening – men jag tror inte att denna hedonism är möjlig som livshållning.
Kommer vi tillbaka till frågan om “målet”? Är det möjligt att inte ställa den?
LikeLike
Äh … det är svårt. Häpnadsväckande ändå att sex är så privat och inofficiellt ändå, undanskymd de allvarliga sammanhangen. De manliga arenorna. Paradoxalt va?
Märkligt att kvinnorörelsen från sekelskiftet till nu har växlat i sin inställning till de knapplösa vs de knappade(?) knullen? Det borde ju vara en arena – likväl som den om barnen – där det privata vore politik.
LikeLike
Jag tror att jag förstår hur du menar:
Arena = betyder att reglerna är förhandlingsbara men underkastade tidsbundna föreställningar
Alernativet är att se sex som något naturligt och evigt mänskligt – antingen om det är djupt romantiska eller banalt djuriska uppfattningar som råder om aktiviteten.
När blev det en manlig arena? Har det med den hotande kvinnliga sexualiteten att göra? Boken är ju helt skoningslös i sin bild av muslimsk sexualsyn…
LikeLike
Vänta nu, vad är det jag säger?! Jag tänkte nog så här: på de manliga arenorna, *se styrelserummen*, inte sällan kopierade av kvinnor, där är leken brutalt allvarsam, reglerna färdigförhandlade och drivkraften kan yppas genom sublimerad aggressiv förhandlingsstil eller i plumpa skämt. HA HA HA!
Sen skiktas det, och blir porrigare på kvällen, utanför det formella sammanhanget, ofta väldigt rökigt just där … (nämen guuuu så fördomsfullt, att generalisera så!?!). Ändå har det sen sekelskiftet odlats en myt om den manliga sexualiteten som så stark och tvingande(för att bevara sans och balans).
Och då förundrade det mig plötsligt, att det fortfarande är så: att sexualiteten är så privat och fortfarande tabubelagd, eftersom den fortfarande skiktas i högkultur och lågkultur, hora madonna prylen.
Och med det perspektivet har jag reducerat kvinnan som den med problemformuleringsprivilegiet … vad är motsvarande namn på män? hora madonna man? Skitstövel – hygglig karl?
Oh … nu har jag bara bortförklarat, inte förklarat. Resonemanget var från början illa tänkt … 😉
LikeLike
Vänta nu, vad är det jag säger?! Jag tänkte nog så här: på de manliga arenorna, *se styrelserummen*, inte sällan kopierade av kvinnor, där är leken brutalt allvarsam, reglerna färdigförhandlade och drivkraften kan yppas genom sublimerad aggressiv förhandlingsstil eller i plumpa skämt. HA HA HA!
Sen skiktas det, och blir porrigare på kvällen, utanför det formella sammanhanget, ofta väldigt rökigt just där … (nämen guuuu så fördomsfullt, att generalisera så!?!). Ändå har det sen sekelskiftet odlats en myt om den manliga sexualiteten som så stark och tvingande(för att bevara sans och balans).
Och då förundrade det mig plötsligt, att det fortfarande är så: att sexualiteten är så privat och fortfarande tabubelagd, eftersom den fortfarande skiktas i det högkultur och lågkultur, hora madonna prylen.
Och med det perspektivet har jag reducerat kvinnan som den med problemformuleringsprivilegiet … vad är motsvarande namn på män? hora madonna man? Skitstövel – hygglig karl?
Oh … nu ahr jag bara bortförklarat, inte förklarat. Resonemanget var från början illa tänkt … 😉
LikeLike
Generaliseringar är bra – så länge man vet om att man gör dem. Utan dem är vi ingenting.
Men till sist kvarstår frågan om skillnader i sexualitet – eller är det så starkt kopplat till makt att all form av biologi vittrar bort?
Problemformuleringsprivilegium – njutningsprivilegium. Hur förhåller de sig till varandra?
LikeLike
Nä njutning kan förstås upplevas fenomenologiskt och då har man ju förstatjing på det. Om man nu inte är en psykodynamisk fundamentalist som tror att allt är spår, så även njutning.
Men … jag kan inte sexualitetens historia särskilt väl. Fouccan har ju skrivit väl om den. Men att man en gång trodde att vildhavren kunde sås och i år ligga i träda för att sen gro vet jag. Och huvaligen, man undrar varför skulle det spela så stor roll vems barn man avlade?
Skillnader i sexualitet: – Vad tänkte du på?
LikeLike
Jag tänkte nog att bilderna av den manligt aktiva och kvinnligt passiva sitter ganska djupt i oss. Förförare och objekt, förförare och offer.
Boken beskriver kvinnorna som minst lika njutningslystna (och förvirrade) som männen. Eller är det bara manliga fantasier?
LikeLike
Jo, förvirrade, förstummade, förstelnade längtar drömmer vi(jag) i samma djävla genuskontrakt. Och det sitter i. Ibland tackar jag alla dessa män som dag efter dag tar risken, sticker ut hakan, och om och om igen avvisas för att hon, vi dom, kokett ska säga, nä … för att sen säga ja, eller ha ont i huvudet. Förtfarande. ( Allt enligt en empirisk studie bland mina gifta väninnor.) Det är pinsamt. Och arbetsamt, att behöva lära sig det männen förväntats göra – för naturligtvis är det kontrakt inte alla skrivit under. Och som kvinna – a så lat man kan vara, har det räckt att låtsas vara intagande, bara. Fortfarande. Paris Hiltons vida spridda sexvideo är ett bevis för detta, 🙂 skandalbeuties är inte alls något annat.
Vilka är något annat? En terapeut jag hörde på radion hade ett begrepp för unga framgångsrika par som slutat göra det, minns inte vad.
Min arabiska väninna däremot, hon dansar magdans för sin man så att han knäcks, hon rodnar om det talas om kön, men är mer än lovligt fräck i undertexten. Även jag flämtar till när jag hälsar på henne hemma och plötsligt ser håret och huden i tröjans urringning. Ute är det slöja och påklätt. Enklare ordningar? För dom som är med i det spelet.
För dom som inte är det, eller vill något annat, eller byter kultur blir det naturligtvis kekko. För oss är det kekko. För att det tagit år och åter år att skapa de där genuskontrakten kanske?
Tack alla ni män!
😉
LikeLike
Kontrakt betyder ju egentligen överenskommelse och det borde jnu vara något väldigt vackert – förutsatt att vi tror på människan som fri varelse. Fri att tänka, känna och fatta beslut. Eller så är friheten bara en illusion och det viktigaste för oss är att hitta någon form av system som går att orientera sig efter.
Jag är också fascinerad av dubbelheten i arabisk kultur. Fåfänga är ingen stor synd och att vilja vara vacker (för sin man???) tycks vara ett äkta nöje. Vågar vi ifrågasätta om västerländsk utseendefixering och sexualisering av är myter?
LikeLike
Ja, hon – min väninna med arabiskt ursprung – berättade att när hon var barn drog de slöjorna t’tare omkring kroppen för att avslöja formerna när de passerade en söt kille … eller visade vristen …
Allting föreställer, koder. Varför har vi fått så Avklätt, det är ju så djävla obekvämt…
LikeLike
Hakelius har en söt krönika om vacklande genuskontrakt
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article574807.ab
LikeLike