Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?
Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.
Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.
Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.
Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.
Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.
Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.
En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.
Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.
Nu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.
Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.
Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.
Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.
Tysta tankar 
Oh … hallå!
Du har skrivit en massa kul saker här igen!
Jag vill också läsa Hirdman.
Men du, har inte den här smutsdragningen av den sociala ingenjörskonsten och därmed paret Myrdal vunnit ett väl okritiskt ‘problemformuleringsprivilegie’ på sistone, med viss hjälp av tidens nyliberala illiterata ledarskribenter på allsköns magasin?
🙂
Visst är den svår den här nöten. Viljan att professionalisera sånt som tidigare sköttes “naturligt” av ‘den mest lämpade’ (Ellen Key). Så som det läkande, helande, frälsande, vårdande, lärande sköttes av de med medfödd talang?
Hur kan processen att förskjuta dessa sysslor till en yrkeskår med förvärvade kunsaper ske utan att för den skull beröva den tidigare “bäst lämpade” sin kompetens?
LikeLike
Jo det kan bli för lätt att kritisera den goda staten -samtidigt är motsatsen (en ond stat) ohyggligt skrämmande. Och nästan otänkbart för oss som vuxit upp inom dessa ramar…
Det där med bäst lämpade är ett spännande begrepp, och helt okänt inom lärarutbildningen där vi sorterar människor efter helt andra kriterier. Jag tror att vi behöver träna oss på att tänka i sådana naiva kategorier. Frågan är väl om det kommunicerbart?
LikeLike
Med “bäst lämpade” var jag mest ironisk och raljerande, även om det finns sånt … naturligtvis (och frågan om vad det ger, eller gör med konstruktionen samhället när vi inte låter oss tala om det annat än i fotbolls-vm sammanhang?). Men det jag avsåg – och som jag inser är omöjligt att förklara så här kort – var som när socialdarwinsimen slog igenom före förra sekelskiftet och man gjorde (en falang i alla fall, som fortfarande är rätt aktiv) könsrollsfrågan bunden till medfödda talanger, och därmed såg kvinnor som bäst lämpade till vissa sysslor. Och hur det senare i samma anda som i Myrdals Kris i befolkningsfrågan som i en befrielserörelse (eller förtryckande förmynderi?) togs förvärvade ansvarsbitar från medborgarna vilka placerades i auktoriteternas knä. Underligt dock att massarbetena, typ i förskolan, inte gavs samma status av yrkeskunnande? Samtidigt detta ständiga dilemma, hur skulle det samhälle se ut där föräldrarna inte ansågs/ansåg sig bäst lämpade att ta hand om sina barn?
Hur mycket kan man utbilda sig till i det mänskliga? Hur många system kan vi tvinga oss in i som vi också ger legitimitet?
Men! hur klarar vi oss utan allt detta av expertkunnande i en allt mer komplex tillvaro?
Jag vet inte. Jag vet bara att det här är eggen mellan socialism och liberalism … och att jag vacklar där.
LikeLike
Bra beskrivning – jag vet inte om jag är ironisk. Alla försök att reducera yrkeskunnande till en uppsättning mål och kriterier är riskabla och den här sorteringsdelen av läraryrket är en plåga – men en nödvändig sådan. När jag pratar med kolleger märker jag att vi oroar oss för högst olika sakeroch jag kanske drömmer om att vi en dag ska hitta en sorts mystiskt samlande begrepp. Om vi lägger in en klädsam tvekan?
“De kanske bäst lämpade”?
Går det att undvika elitismen? Antagligen inte.
LikeLike
Pingback: MLV 72 – När teorin blockerar förståelsen « Tysta tankar
Alva Myrdal var en mycket ond kvinna!
Jag är glad för Sveriges skull att hon inte finns kvar här längre.
LikeLike
Njae – har du läst Hirdmans bok som ger en motsägelsefull bild av henne?
LikeLike
Pingback: Yvonne Hirdman på Perspektivdagarna « Tysta tankar
Gunnar och Alva Myrdal var på sitt sätt hophäftade med varandra i sin kamp på karriärstegen; han på ett “manligt” sätt, hon på ett “kvinnligt”.
Men STORA människors dåliga sidor förminskas med åren.
LikeLike
Jo – det är fortfarande en lysande bok och Hirdmans föredrag lockade till läsning av hennes nya bok “Den röda grevinnan”!
LikeLike
Du måste läsa Den röda grevinnan! Basta!
LikeLike
Jag fattar!
LikeLike
Det kanske alltid är så att företrädare för något nytt måste bli en stark kontrast till det gamla, för att kunna göra skillnad. Det finns flera exempel på det.
Det är en bra text du har skrivit och den ger mig lusten att läsa boken.
En mening fastnar hos mig:
Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn?
Har man någonsin ställt samma fråga om en man – Kan man lita på en man som inte tycks ha några känslor för sina barn?
LikeLike
Nej.
LikeLike
Ja, Monika det tycker jag att man har. Vi har väl alla lite till mans (och kvinns då för att passa in i temat) funderat över hur en kvinna kan välja att skaffa barn med en man som redan “lämnat en familj bakom sig”. Alltså inte bara separerat utan också visat ointresse eller oförmåga att upprätthålla en relation med sina barn. Det är nog inte heller helt ovanligt att de män som gjort detta ifrågasätts i andra sammanhang också – men det finns helt klart sammanhang där de inte ifrågasätts ifall de i övrigt är framgångsrika. Men om den som misslyckas säger man nog lättare att han dessutom “inte ens är en bra pappa”.
LikeLike
@Bertil: Nej man har inte ställt frågan eller Nej man kan inte lita på en sån man…?
LikeLike
Självklart kan man lita på en person oavsett! Jag anser man blandar ihop egenskaper hos människan med föräldrarskapet. Det blir fel!
LikeLike
Fast nog utgår vi från egenskaper vi sett hos en person i vissa sammanhang när vi tänker hos hur samma person kan tänkas agera i andra sammanhang och situationer? Det är väl en ren överlevnadsstrategi hos människan att söka sig till dem man tror är nåt att “hålla sig i näe det blåser”, och samtidigt lika märkligt att vissa om och om igen väljer att söka sig till det som visar sig erbjuda det rakt motsatta.
LikeLike
Om vi kan lita eller inte låter väldigt moralistiskt – men det är en av våra feministiska ikoner som beskrivs och det var många som tog illa upp när Jan beskrev henne som kall och känslolös.
Jag tror att det finns en tendens att koppla ihop henne med kollektiva lösningar och upplösning av familjen som kan ses som ett i grunden reaktionärt hat mot moderniteten.
LikeLike
Jo i enlighet med sunda-förnufts-principen, men den kan man inte lita på. Eftersom det inte alls stämmer att människan är så endimensionerad.
Men det är anmärkningsvärt att man definierar människan efter föräldrarskap.
LikeLike
Vad skall man definiera dem som inte är föräldrar efter… ? Är de överhuvudtaget något att lita på?
LikeLike
Min utgångspunkt är att jag litar på alla till dess att motsatsen är bevisad.
Men jag har svårt att förlåta föräldrar som sviker sina barn.
LikeLike
Håller med, jag drar inte heller några slutsatser efter vilket liv en person lever.
Nej, men svek är något helt annat … Därmed inte sagt att personen är svekfull, men handlar svekfullt. Två skilda saker.
LikeLike
Du är hård!
Om vi inte ska dömas efter våra handlingar – vad ska vi då dömas utifrån?
LikeLike
Mats!
Det är våra handlingar som skall dömas, inte vi som personer.
LikeLike
Rent juridiskt är det nog svårt att ställa en handling till svars.
Dennkärleknsom menar ” Jag tycker om dig som person, men jag hatar allt dusäger och gör”- en sådan kärlek uppfattar jag som underlig och abstrakt.
Särskiltmförmett barn är det nognett förvirrande budskap.
Men helstbdömer vi naturligtvis inte alls!
LikeLike
Självklart är det detta för ett barn. Det kräver att man kan skilja på sak och person, och se handlingarna, inte en del av någon utan mellan individer. Handlingar kan ingen äga, bara utföra.
En “god” människa kan utföra en ond handling! Upphör personen att vara “god”. Är vi en enda handling.
LikeLike
Det som gör boken så drabbande är känslan av art ga kommit bakom kulissen. Hirdman har haft 46 kartonger kärleksbrev som källa och använt dessa ganska fritt för att beskriva tankar och känslor.
Så det är nog inte de eventuellt onda handlingarna som skrämmer mest. Det är den självupptagna naiviteten.
LikeLike
Gunnar är ett bottenlöst kräk och bokens största gåta är hur de kan vara så beundrande inför varandra. Jag tror att Hirdman beskriver dem som en pansarkryssare som plöjer fram.
Men scenerna när Gunnar är svartsjuk på barnen är nästan olidliga. Av alla manliga synder är nog den där pompositeten mest svårsmält. Enligt Freud är det ju barnet som ska vilja besegra fadern!
LikeLike
Frågan kanske inte ska ställas “inte har några känslor” utan “har känslor vi inte tycker är lämpliga” – på nåt sätt kopplar vi känslor för barn som något positivt när ju svartsjuka också är en känsla. Ny fråga: Kan man lita på någon som inte visar kärlek till sina barn?
Jag har ju inte läst “alvaboken” Mats, så jag undrar om du upplever att även hon tycks ha andra känslor för barnen, alltså mindre “önskvärda”, eller framstår hon verkligen som känslolös?
LikeLike
Jag anser inte att detta hör ihop. Man blir inte en tillitsfull person genom sina barn eller känslor för dem vilket kön man än tillhör.
LikeLike
Jag var väl färgad av Jan Myrdal skildring och hade låga förväntningar på engagerat moderskap. I boken anar man att hon är klämd mellan olika viljor – men för mig som daghemsförespråkare är det genant när hon så ogenerat omvandlar sina egna behov till ideologiska samhällsangelägenheter.
Storbarnkammare och tvättinrättningar där anonymt tjänstefolk tog hand om de begåvades barn. Boken är skoningslös mot Alva – hon är nästan en lika stor egocentriker som Gunnar.
Men Sisselas beskrivning av sin mor lär vara väldigt kärleksfull!
LikeLike
Frågan är om man öht ÄR en egenskap. Det är bättre att kontextualisera egenskaper. Men oftast är nog en god förälder en bra människa och inte tvärtom.-
LikeLike
Bertil
Inte ens det kan man konstatera utan att problematisera vad en god förälder och bra människa är. Allt är ju värderingar i det avseendet.
LikeLike
Monika
Då får du börja definiera vad ´värdering´ innebär.
LikeLike
En värdering är väl, i korthet, det vi värderar som högst eller viktigast. Starka värderingar är ju sådana vi inte kan förhandla bort t.ex.
När vi utgår från våra värderingar, kan vi frestas att värdera saker och ting. Och då ser vi bara saken från vårt eget perspektiv. Så, vad är då en god förälder och en bra människa – Inget som är inristat i sten iaf.
Som jag ser det, är det i interaktioner, i levandet i världen mm. som vi blir goda eller bra, eller onda eller dåliga. Det är i detta som vi framträder som människor.
En människa är inte god och bra överallt. Och en god förälder? Är det någon som agar sitt barn, uppfostrar strängt, eller demokratiskt mm. Är en bra människa någon som är generös och vidlyftig, eller arbetssam och skötsam?
LikeLike
Det är väl nästan lika svårt (och otacksamt) att definiera en god förälder som en god lärare.
Skillnaden är nog att de flesta barn inte är hjälplöst sammanflätade med sina lärare.
LikeLike
@Monika
Jag sympatiserar verkligen med ditt utvecklade sinne för
definitioner. Det behövs inom många diffusa,ordrika områden som marknadsföring, flumpedagogik, ledarskapsforskning och predikotexter.
Men att en värdering är en värdering är väl ett lite för lätt sätt att komma undan, Monika. Trevlig helg!
LikeLike