“Det är enbart av akademiskt intresse” – Så brukar sportjournalister beskriva matcher som är fullständigt betydelselösa. Alla medaljer är fördelade och ingen annan än de verkligt fanatiska skulle kunna tänka sig att slösa tid på att följa och beskriva evenemang som alla vet är meningslösa. Därför är det spännande att just den akademiska idrottsvetenskapen har fått 2,5 miljoner till sin verksamhet. Grattis!

Jag googlade uttrycket och fann att Engels använde samma ord i ett brev till Bebel 1884 där han diskuterade revolutionens militära förutsättningar. Sportjournalisterna rör sig på historisk mark. Men Google ger lika många referenser till sidor där uttrycket används som om något är mycket viktigt.

Jag lever i två världar. På högskolan är akademin det högsta goda. Utvalda väktare försvarar kvaliteten mot oönskade angripare och i seminariernas slutna rum granskas vetenskapligheten utifrån stränga principer. Även om alla vet att vi inte vet någonting om verkligheten så är det ändå viktigt att inte veta något på rätt sätt. Denna ickekunskap måste vara underbyggd på ett korrekt sätt. Den postmoderna teoribildningen låter sig inte enkelt omsättas till metodik och didaktik. Allt är kontext, konstruktion och diskurs.

Samtidigt finns det en stark tilltro till att forskningen ska visa vägen. Björklund vill enbart ha evidensbaserade antimobbningsmetoder. Högskoleverket vill lösa professionsutbildningarnas problem genom fler lektorer och bättre examensarbeten. Till och med fack och arbetsgivare trallar med i denna våg av förhoppningar. Lärare måste få forska och rektorerna blir en sorts vetenskapliga ledare med minst magisterkompetens.

I denna världsbild representerar vetenskapen det rena – drömmen om att kunna beskriva något på ett objektivt sätt. Pedagogiken är dömd att befinna sig i ett normativt smutsigt rum. Alla tankar om hur man bör undervisa riskerar att avslöjas som tidsbundna och ofullständiga.

Skulpturen som står i lärarutbildningens entréhall heter Patterns of failure. Det gillar jag – vi som arbetar här borde tillbringa minst tio minuter per dag i meditation över det faktum att vi alltid kommer att misslyckas (åtminstone i någon betydelse) och att vi därför alltid kommer att tillhöra förlorarnas skara. Frågan är om vi lyckas bära detta förhållande med värdighet – eller om vi måste blåsa upp vår egen betydelse för att dölja ofullständigheten.

Folk brukar vara snabba att se symboliska fallosar i olika sammanhang. Denna jättepelare väcker andra associationer. Den kanske pekar på det ömkliga och sårbara i en manlig kultur. Ett monument över misslyckandet – går det att ens tänka sig?

Jag vet inte hur jag ska tolka det faktum att skulpturen har blivit smutsig och att den ska rengöras under sommaren. Det finns en underhållsplan för att vårda våra spår av misslyckande.

Bolognarationalitet och detaljerade kriterier gör att vi utbildare tvingas allt längre in i illusionen av kontroll. Utbildning är mer eller mindre kvalificerade gissningar om vad studenter behöver och krampaktiga försök att mäta detta på ett trovärdigt sätt.

Traditionen att se läraryrket som en form av hantverk är svag och dess försvarare i en utsatt position. Tyvärr är nog bilden av den rena akademin lika hotad. Högskolan är inte längre platsen för bildade samtal kring upphöjda ämnen.