Jag har varit på disputation. Min vän och kollega Fanny Jonsdottir har presenterat en omfattande kartläggning av små barns relationer. Läs hela avhandlingen här. Kort presentation här.

Fanny har ambitionen att beskriva och kategorisera barnens relationer i utanförskap, kamratskap och vänskap. Det är ett spännande ämne och möjligheten att förstå vad som kännetecknar barns relationer är lockande. Men – vad händer när man gör en sådan indelning? Går det att undvika normativitet? Finns det någon skillnad mellan självvald och påtvingad ensamhet?

Vi har en stark bild av att relationer är bra och leder till hälsa och studieframgångar. Utvecklingspsykologin är full av tankar om gemenskapens betydelse för harmonisk personlighetsutveckluing. Vi har lyft fram Vygotski och samlärandet som en överordnad tankefigur för lärande. KASAM betyder känsla av sammanhang och används som tankemodell för att förebygga problem i socialpsykologiska modeller.

Utanförskap är inte bra – det leder till depression och dåliga prestationer. Denna syn finns även i läroplan som ger personalen i uppdrag att skapa miljöer som gynnar goda relationer. Barnen tycks ha rätt till att vara omtyckta. Det blir då ett pedagogiskt misslyckande för personalen på de förskolor där det finns barn som inte blir valda. De har svikit sitt ansvar och gränsen mot kränkning och mobbning är hårfin.

Här uppstår mina problem – och jag är ändå i hög grad bärare av denna människosyn som hyllar relationer som det högsta goda. Jag har sett smärtan hos de barn som inte lyckas ta sig in i gruppen. Jag vet hur ont det gör för föräldrar som inser att deras barn inte är populära. Ändå vill jag att skola och förskola ska vara mindre besatta av relationer och gemenskap.

Förskolan bygger i viss mån på att människor är utbytbara. Personal och barn passerar förbi i ett ändlöst flöde. De befinner sig i samma rum och ibland lyckas de ha roligt tillsammans. Relationer byggs och löses upp. Alltför stor närhet betraktas som störande och hotar den allmänna trevligheten. Därför tror jag att en del barn väljer att ställa sig utanför detta. Tilliten är ömtålig och varje gång du öppnar dig riskerar du att bli sårad.

Jag tror på den ensamma människan. Vi föds och dör ensamma. Livet är en ljusglimt i ett evigt mörker. För att göra detta mindre outhärdligt klamrar vi oss fast vid varandra i ett försök att lindra den existentiella ensamheten. När jag som tonåring läste Hesses Stäppvargen var det som en befrielse. Ensamhet är ingen skam. Gemenskap är inget tvång. Du behöver inte vara populär för att vara värdefull. När du inser att andras uppskattning inte motsvarar den sanna bilden av ditt värde – först då är du fri.

Om det nu är viktigt…

Andra bloggar om: Bedömning, Estetiska processer, Högskola, Lärarutbildning, Normativitet, Personligt, Utbildning, Förskola, Politik