Vår lärarutbildning är besatt av det textuella språket. Det skrivna och lästa ordet ses som en överlägsen kommunikationsform och stora delar av undervisningen syftar till att finslipa denna färdighet. Samhällets samlade oro riktas mot dessa studenter och i förlängningen också de barn som de blivande lärarna möter i skola och förskola. Det framstår som en gåta att det funnits (och finns!) tänkande människor som inte behärskat skriftspråket.

Baksidan av denna kult är att andra kommunikativa förmågor har låg status. Att lyssna, tala, sjunga, måla, dansa, skulptera, filma, fotografera eller gestikulera – det bleknar bort vid sidan om det skrivna ordet. För mig var det en omskakande upplevelse att möta analfabeter som drev företag i Indien.

Vuxna har ofta en stark bild av normalitet och föräldrar lär sig att jämföra sina barns utveckling tidigt. Den första tanden, det första steget, den första tuggan – allt detta är oväsentligt vid sidan om det första o-r-d-e-t.

En del barn lär sig detta och väljer att inte delta i språkspelet. På samma sätt som matvägran är en effektiv metod att uppfostra sina föräldrar så är också språkvägran en väg att skapa en egen sfär av integritet.

När förskolorna mäter utveckling utifrån färdiga normer (vid tre års ålder ska ett barn kunna 40 kroppsdelar) då är det lockande att välja tystnaden. Att göra sig oåtkomlig för uppfostran.

Jag läste en krönika om ett barn som föräldrarna hade gett upp hoppet om. Vid fem års ålder hade de inte hört honom säga ett ord. Då hör de honom tala för sig själv:
– Vinden blåser i träden. Människorna kan inte se vinden.

En annan besatthet är längtan efter det goda uttalet. Barnspråk ses som något gulligt och ofullkomligt. En defekt som ska tränas bort på vägen in i det anonyma maktspråket. Barn lär sig snabbt att skilja på rätt och fel och att reta varandra för uttalsproblem är ett säkert mobbningstrick.

Ibland stämmer inte hierarkierna. På min förskola fanns en fyraårig kille som jag kallar Johan. Han var en sann plåga för personalen – påhittig, envis och ytterst självständig på ett ganska charmigt sätt. Han kunde inte säga bokstaven R men var ytterst skicklig på att dölja denna brist. En morgon vid frukosten försöker Marie lära (lura?) honom att säga R.

M: Hur gammal är du Johan?
J: Ja ä fya å
M: Kan du säga fyra?
J: Kan ja väl inte öa nä ja ö i göten