Så kallar en elak kamrat konstnärinnan Gunilla Mann. Det är en parafras på hennes självpåtagna smeknamn ”sorglöshetens budbärarinna” och vi är nog ganska många som får akuta besvär av hennes naivistiska oljemålningar på temat ”Sverige är fantastiskt”. Varje stad har fått sin egen tavla (tyvärr ser de likadana ut) som reproducerats och spridits i enorma upplagor.
På Österlen finns en särskilt utsatt by där flaggorna med katterna markerar centrum för konstimperiet. Den som vågar sig in i byggnaden riskerar ett smärre epilepsianfall men kan trösta sig med en handmålad sidenslips. På sommaren väller bussresorna in.
Aftonbladet hade på 80-talet 3-D-bilder. Det var en sorts väv av prickar och mönster som om man lät blicken vila i fjärran och höll tidningen på lagom avstånd faktiskt kunde tolkas som någon form av djup. Jag har försökt göra på samma sätt i Gunilla Manns utställningshall men aldrig lyckats hitta detta djup.
Den enda trösten är att det går att köpa korv där – Välkommen till ”Gunilla Pölsemann”
Samtidigt bestämmer politikerna i Lund att konsthallen måste bli populärare. Chefen får i uppdrag att med alla medel locka till sig besökare. Jag fasar inför de utställningar som förväntas dra till sig den avoga Lundapubliken. Alla ni som absolut vill se trevlig konst och förstå vad tavlor föreställer – ni får inte missa Gunilla Mann.
Jag tror det var en av vaktmästarna på Malmö Konsthall (men här kan jag ha fel!) som levererade den bästa repliken till en besökare som beklagade sig över att han inte förstod vad konstverket föreställde.
– Vad föreställer du själv egentligen?
Tysta tankar 
Exotism är svårt. För man hamnar där själv, så ofta. Så fort man gillar något? Bör man då fråga sig? Vad står det här för? Får man ha sina fixer? Typ: jag ÄÄÄLskar blonda brudar? Eller: Im hooked on den svarta huden. När man får gas av Österlens gula rapsfält och i dom ser drömmar, vad ska man göra? DN ledarskribenten Hanne Kjöller sa en gång att hon blir sublim inför vetskapen att hon flyger in över Afrikas röda jord? En annan gång pratade hon sig varm om barnbantning. I mean?!?
Kolonialteorier till trots, man måste få gilla nåt…
Preferenser må finnas, man lever av det, blir nån.
Men hur? Gör man det korrekt?
Litar på att Om andra tycker annorlunda, tolkar annat i dem, då gör denne det möjligen viktigaste: uttrycker sig, förfasar sig, anstiftar att åsikten är kolonial och provinisiell!
Så att man slipper bli sittandes med så förbannat mycket makt…
Men … alla vill ha så många sanningar. Som limpor levererade, rykande heta. Det senaste!
För profiten är det tid för de allmänna sanningarna, de stora berättelserna. Och i dem, där kan man se postmodernismen som en befriande rörelse, även om den rörelsen är mycket begränsande för så många andra fält av demokrati och inflytande….
Ärligt talat… saken är motsägelsefull.
LikeLike
jo…. jag gillar egentligen det banala och är ganska urskiljningslös när det gäller konst. Men när det gäller Gunilla Mann – då är det nog den oblyga kommersialismen som skrämmer mig. Tillsammans med en fadd nationalism som är helt lväljande.
Eller så är jag bara avundsjuk (som de flesta österlenkonstnärer är)
Konst kanske alltid handlar om makten att tolka och formulera. Och i någon mening har folket alltid rätt.
LikeLike
Ja, jag vet ju inte ens vem Gunilla Mann är, eller vad hon gör, men så är jag ju inte någon österlensk konstrunde facist heller … 🙂
Folket har nog inte “rätt” men kanske har de rätt att tro sig ha “rätt”.
Eller … är det inte lite förmätet, även det?!?
“Folk” kanske vill köpa sig en “tavla” och hänga i v-rummet, istället för att köpa på IKEA, köper de nu på Gallerie … för att de plötsligt har mer stålar i fickan, och det skall ju manifesteras, vilket Gunilla Mann förstått … och bla bla bla.
Sally Mann däremot, oavsett resultat, och tolkningesfriheterna i det, är hennes gärning magnifik … tempot, ansatsen, eftertänksamheten …
LikeLike
Jo det vare en utställning som dröjer sig kvar – jag såg den på kulturhuset. Massor av frågor efteråt och en stark upplevelse av att det fanns en respekt från konstnären mot de deltagande barnen. Fast jag har kamrater som såg andra saker.
LikeLike
redigerad version:
“Gunilla har inte någon respekt för exempelvis upplagor av de grafiska bladen. Hennes EA-tryck finns i minst 2000 upplagor, mer eller mindre planscher i mina ögon. Därefter säljer hon skiten för hutlösa priser &”
Mats:
Majsan – jag har försökt stryka din kommentar till publicerbart skick. Jag kan inte kontrollera dina uppgifter och vill inte publicera anonym smutskastning. Vänd dig till medier!
LikeLike
Pingback: Årets roligaste nyhet! « Tysta tankar
Då har jag läst detta om henne här. Då förstår jag tidningen också. Det finns blygsammare konstnärer med namnet Mann. Med all vänlighet. A-M
LikeLike
Mats, du är sannerligen bra på att besvara ovänligheter av alla de slag på det bästa sätt. Allt gott A-M
LikeLike