En viktig förändring till hösten är att målen för alla kurser vid landets alla högskolor ska vara formulerade på ett sätt som är möjligt att förstå och att examinationsformerna ska vara så konstruerade att de verkligen fokuserar på kursens mål. Det ska alltså inte finnas diciplinerande prov (sådana av stickprovskaraktär som försöker diciplinera studenterna att gå på föreläsningar eller läsa vissa böcker) Arbetsgivaren ska veta att studenten verkligen kan det som utlovas i kursplanen.

Å andra sidan ska allt som sker i kursen också examineras. Det ska alltså inte finnas lösa trådar eller uppslag som k-a-n-s-k-e faller på plats längre fram under utbildningen.

Målen ska skrivas på golvnivå – det betyder att det är slut på att sikta mot stjärnorna och kanske hamna bland trädtopparna (eller i blåbärssnåret)

Jag har tagit till mig detta och kan t.o.m. se vissa fördelar. Studenterna förstår vad som förväntas av dem. Vi lärare kan fokusera på baskunskaper, färdigheter och värderingsförmåga. (De tre målkategorierna)

Men sedan kommer problemet med det som skulle kunna kallas VG-nivå. Om studenterna redan har uppnått kursens mål – hmmmm…. då måste det gå att beskriva en särskild kvalitet som anger h-u-r de har uppnått detta mål. Dessutom måste vi skapa examinationsformer som ger utrymme för studenterna att vissa denna kvalitet.

Här kommer VG-kriterierna för den första kursen som möter studenterna på lärarutbildningen

För betyget G krävs att lärandemålen uppnås. För betyget VG krävs dessutom att studenten visar att hon/han har ett tydligt analytiskt förhållningssätt till kursens centrala begrepp och tankemodeller och att hon/han kan använda och utveckla både egna och andras insikter för att reflektera och problematisera. Presentationerna karaktäriseras av utmärkt språkbehandling och precision.

Detta är alltså inte särskilda mål utan kriterier. I mina ögon liknar det misstänkt mycket mål. Och ur en mycket praktisk sida vill jag veta hur tentamensfrågorna ska formuleras. Ska vi producera VG-frågor som explicit undersöker huruvida studenterna har det eftersökta analytiska förhållningssättet?

Enligt mig är detta inte möjligt eftersom vi enbart ska examinera det som skulle kallas golvnivån.

Om målet för en kurs är att studenten ska springa hundra meter på 10 sekunder – då ser jag det som ett annat mål att kräva av dem att de genomföra detta lopp med ett obesvärat leende och utan armsvett för att få VG. Jag behöver tänka vidare på frågan.

Sedan tillkommer problemet med den där estetiska presentationen som ska bedömas utifrån “precision”. Vad är det som presentationen ska vara precis i förhållande till? Verkligheten? Upplevelsen? Erfarenheten? Tolkningen?

Jag skulle kunna stå ut med att vi försöker skapa kriterier inom estetiken som handlar om

• Uttrycksfullhet
• Fantasifullhet
• Självständighet
• Förmåga att utnyttja förebilder
• Teknisk skicklighet
• Kommunikationsförmåga
• Skönhet(???)

Men precision – nej det tror jag är ett olyckligt ordval när det gäller estetik. Det förutsätter en samsyn när det gäller objektet som inte bör finnas. En positivistisk kunskapssyn som jag vill slippa. Mångtydighet är bra i min värld och VG-möjligheter bör finnas även för dem som kan se livet ur olika perspektiv.

Har dessa tulpaner precision i förhållande till något?

Andra bloggar om: Bedömning, Lärarutbildning, Estetiska processer, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Förskola, Politik, Musik, Skola, Personligt, Utbildning, Uncategorized