I dagens Svd skriver Johan Östling om Bolognaprocessen och konstaterar att den sker i tysthet. Principiella frågor avhandlas inte. En kritisk röst lyfts fram.
Den österrikiske filosofen Konrad Paul Liessmann blandar sig med ”Theorie der Unbildung” (Paul Zsolnay Verlag) i den tyska diskussionen. I motsats till 1959 – då Theodor W Adorno gav ut den klassiska stridsskriften ”Theorie der Halbbildung” – är det idag inte ens mödan värt att oroa sig för halvbildningens utbredning. Fragmentariseringen och kommersialiseringen av kunskap har gjort allt tal om bildning irrelevant. Så kan Liessmanns tes i all korthet sammanfattas. Med detta som premiss underkastar han kunskapssamhället en furiös generalmönstring. Vackra ord om livslångt lärande och excellensforskning ställs mot verklighetens infotainment och utbildningsfabriker.
Filosofen från Wien ägnar ett särskilt kapitel åt Bolognaprocessen. Liessmann är ytterst kritisk. Enligt honom för den nya ordningen bara med sig en ensidig inriktning på förvärvslivets färdigheter. Den fria, sökande anden får lämna plats åt protovetenskaplig yrkesutbildning för marknadens villiga lakejer, där effektivitet och anpasslighet premieras framför helgjuten lärdom och originell begrundan. Bologna är ett farväl till den europeiska universitetsidén, är Liessmanns slutsats.
Johan Östling delar inte dessa farhågor. Det gör jag – mitt i utbildningsfabriken.
