Om blogg är en del av det som skulle kunna kallas identitetsarbete är det kanske viktigt att ställa rätt frågor till sig själv. Samtidigt finns det en uppenbar risk att pysslandet med det egna jaget blir lite löjligt. Hur intresserad av sig själv kan man vara egentligen? Någon antydde att det finns ett tvångsmässigt och möjligtvis osunt drag i denna omsorg av det personliga. Focault skulle varit misstänksam inför tanken på att det är meningsfullt att försöka hitta något som är mer “äkta”.

Jag har tagit hjälp av en känd svensk poet för att förtydliga min position.

Vad gör jag nu för tiden?
Varför hör jag aldrig av mej?
Det var länge sen jag träffade mig själv

Bor jag kvar i samma tvåa?
Vad jobbar jag med?
Jag bubblade av frågor och svarade
Sen avbröt jag mej med mitt underbara leende

Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har vaknat mitt i natten utav tystnaden,
Och önskat att jag sov här bredvid mig själv igen
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej

(tack till Tomas Ledin)