Så ropade vi när vi spelade kulor. Jag var fem år och hade flyttat till Persborg från Stockholm. Det var viktigt att markera samhörigheten med ett system av regler och risken var stor att det skulle komma stora killar och ändra på de dolda överenskommelserna. En fyrapyra skulle kastas på från sju stegs avstånd, (men vad var det egentligen för storlek på stegen…) Om vi inte talade om att reglerna fanns – ja då gällde de inte.

Är det så idag också? Måste vi tala om att reglerna gäller – eller har postmoderniteten monterat ner alla system och skapat en väv av individuella behov där allt är tillåtet. Jag är glad att det finns företag som säljer kulor. Jag är ledsen att jag förlorade så många kulor på gården. Men jag kommer över det.

Idag är jag fascinerad över regler. Hur de förhandlas fram och hur de uttrycker makt. Centrala frågeställningar är:

• Får man låna ut pengar i Monoplol? (Nej!)
• Får man bilda truster i Risk? (Ja!)
• Kan man få extrapoäng för roliga ord i Alfapet (Nja…)

Idag håller skolan på att organiseras om efter nya principer och det ser ut som om Jan Björklund tänker förlita sig på den gamla regelstyrningen som redskap för likvärdighet och rättvisa.

Jag tror inte han har förstått att regler alltid är knutna till ett sammanhang och att tolkningsmöjligheterna är den luft vi lever av.