Ett av soulmusikens mest känslofyllda ögonblick (och det finns en del…) är när Gladys Knight skriker ut sin vrede och besvikelse över att mannen hon älskar är på väg uppför altargången för att gifta sig med en annan kvinna.

Ungefär så känner jag inför schlagerfestivalen (jag vet att den har ett annat fånigt namn också)

Det finns bloggar som frossar i personliga misslyckande och koketterar med förnedrande situationer. Jag vill inte vara en del av detta, men en gång skickade jag in ett bidrag till den svenska uttagningen och hade så smått börjat planera scenklädsel, frisyr och koreografi när resultatet publicerades.

Det var tungt att läsa namnen på de tio låtarna som gått vidare. Jag hörde till de c:a 2000 ratade. Besvikelsen var svår men uthärdlig – tills den kväll då jag hörde de sånger som verkligen gått till final. Då framstod förnedringen i fullständig klarhet.
– Om de här bidragen hade gått vidare… Hur dåligt var då inte mitt????

Så nu tar jag långsamt farväl av drömmen och inser att min tid som schlagerartist och kompositör är över. Jag kommer aldrig att stå på scenen i fjäderboa och trikåer eller som Marianne Faithfull  skulle ha sagt:
– I´d never drive through Paris in a sportscar with the warm wind in my hair

Däremot kan man ju ha ett liv utanför schlagerfestivalen – åtminstone 364 dagar om året (fast det har blivit svårare nu med den utdragna uttagningen!)