Förra veckan såg jag 30 filmer som studenter hade producerat om begreppet ungdom. Det var spännande och våra försök att fånga in fenomenet blev mer och mer komplicerade för varje film. Till sist kändes det som begreppet inte hade någon beskrivande mening eftersom allt flöt in och ut i vartannat…
– Hur är de egentligen? Går de att beskriva som grupp?

Sanningen om ungdomen finns naturligtvis inte i någon reducerbar enkel form och idag tycks gränserna flyta uppåt och nedåt. När jag var liten talade man om Lasse Lönndahl som “den evige ungdomen”. Men idag håller väl inte det?

Svenska Dagbladet erbjuder en biologistisk förklaringsmodell om ungdomars hjärnor som kanske skingrar dimman – men som skapar nya moln. Jag är i princip mot hjärnforskning. Särskilt när den bekräftar fördomar och förminskar gruppen. Men jag borde kanske skaffa mig bättre argument.