Nu har jag bloggat i snart två månader och det börjar kanske bli dags att summera. Vad är det här för genre egentligen? Det finns något pretentiöst och självbelåtet med detta intresse för de egna tankarna som jag inte riktigt har tänkt igenom. Och egentligen tror jag att detta är själva poängen med en blogg – att inte fundera över om tanken är rätt eller fel, skadlig eller nyttig, ond eller god. Det snabba spontana är viktigare än att vara genomtänkt och briljant analytisk. Ilska vinner över artighet. Överraskningen är den enda regeln. Hulken på Kiviks marknad.

Men ändå – självreflektionen är grundtonen och då uppstår frågorna om
– för vem?
– i vilket syfte?

Om utgångspunkten är en längtan efter autenticitet så kan det vara ganska krävande med detta ärlighetskrav som riskerar att vara kokett poserande. Har jag som bloggare en uppphöjd position som ger mig rätt att avkunna moraliska domar om allt från högt till lågt? Eller är bloggaren mediasamhällets sista utpost i näringskedjan? Vi som inte viger våra liv åt att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter eller sörjer över att DN debatt ratar våra inlägg – för oss är bloggen en befrielse som inte lovar läsaren någonting. Allt sker på egen risk och utan risk är det ointressant. Läsaren är en bifigur – och effekten av det skrivna är inte en del av någon kalkyl.

När informatörerna talar om studentbloggarna som ett rekryteringsredskap så håller jag med, men det handlar inte om att de ska skriva om hur trevligt livet på Högskolan är. Den viktigaste vinsten är att Malmö högskola litar på studenterna och skapar utrymme för oförutsägbarhet på sin hemsida.

Fåfänga ja – bilden nedan är tagen på en frisörsalong i Indien där jag blev pålurad en total ansiktsbehandling. Aldrig har jag utsatts för en sådan kompakt omsorg av krämer, ångbehandling, gurkskivor, huvudmassage och näshårstrimning. Jag var nog ganska generad – men gillar bilden av mig själv i ansiktsmask. Nervöst utlämnad till fnissande indier ser jag mig i spegeln som en dragqueen i det fördolda eller en turist som tappat kontrollen.

Så ser jag på bloggens möjlighet – en lek med identitet och ett försiktigt steg ut i vilsenhet