Så är rubriken på en understreckare av Merete Mazzarella i lördagens Svd. (Jag är hjälplöst förtjust i den tidningen) Hon presenterar två antologier som visar hur gränserna för “normalitet är under ständig förvandling och förhandling”.

Frågor kring normalitet och normativitet ligger nära varandra – men är det samma sak? För att begreppet “normal” ska ha någon mening måste vi också ha en bild av “avvikelse” och i ett homogent samhälle är det ganska lätt att ringa in dessa grupper: sjuka, kriminella, handikappade osv som avskiljdes från den stora gruppen och förvarades på instutioner.

Alternativet är att se olikheten som en kvalitet och ett uttryck för individualitet. Något bra och som en del av ett identitetsprojekt.

Tre möjliga definitioner förs fram:

1) Den statistiska som bygger på normalfördelningar och medeltal. Genomsnittet blir ett ideal och vetenskapligheten inbjuder till att klassificera befolkningen i grupper utifrån länd, vikt och skallbensomfång.

2) Den medicinska och författaren beskriver svårigheten med lössläppta ADHD-diagnoser som på vuxna skulle kunna innebära att “att man låter tankarna vandra när man är på föredrag”. Denna iver att se andra som avvikande och problem kan också ses som ett utslag av hjälpsamhet – men rätten att definiera sjukdom är starkt knuten till makt.

3) Det finns också en innebörd som knyter normaliteten till det normativa – det ideala. Den bästa familjeformen och den bästa sexuella läggningen. Här ställs alla frågor i ett moraliskt perspektiv och en lärarutbildning är genomdränkt av detta tänkande. Hur bör en god lärare vara? Hur ser den perfekta lektionen ut? Starka bilder av traditionell undervisning och lärarskap präglar konstruktionen av utbildningen och i den verksamhetsförlagda tiden ställs ofta frågorna skarpt. Passar studenten in i mallen? Vi utbildar den perfekte läraren. Följdaktligen är vi de perfekta lärarutbildarna.

För mig är det en svår samvetsfråga – hur utövar jag denna makt att definiera vad som är en god – eller godkänd – lärare. Frestelsen är stor att reducera frågan till en uppsättning kriterier och goda försök har gjorts att väva samman olika aspekter. Ändå kvarstår tvivlet. Vem är jag att bedöma denna student? Jag har fått ett uppdrag – men ger det mig moralisk rätt att kategorisera personen som underkänd? Har jag tillräckligt underlag? Förstår jag regelverket? Skulle en annan mentor gjort en annan bedömning? Hur ser det personliga ansvaret ut?

Eller är jag bara en av dem som mumlar:
– Om inte jag gör det skulle någon annan ha gjort det…

Därför vill jag gärna se att diskussionen om normalitet och normativitet blir ett prioriterat område på lärarutbildningen. Det är hoppingivande att två av våra nya chefer medverkar i antologin “Normalitetens förhandling och förvandling”. Men – kan en person som i sin forskning genomskådar maktens olika skepnader samtidigt vara en del av den? Kan två rävar vakta hönsgården?