Idag har jag mött samordnare på partnerområdesdag. Det innebär att de får information om vad som är på gång och det brukar vara mycket. Särskilt med nya kursplaner, Bolognaprocesser och progressionsredskap. Vi diskuterade samarbete och hur vi skulle kunna skapa nya former för utbyte.

Ett förslag var att vi skulle plocka ut guldkornen från de samlade litteraturlistorna i någon sorts kanon som representerade essensen av all samlad visdom i detta magiska hus. Jag blev nästan generad av denna tilltro till att vi som jobbar här skulle kunna tillföra något till skolornas utveckling på detta allmänna sätt. Samtidigt är det naturligtvis djupt glädjande (och lite rörande) att det finns en tilltro till att Lärarutbildningen representerar användbar kunskap. Men innerst inne skrämmer det mig. Vi är en del av staten och lånar glans från makten. Vi representerar det rätta – och böcker som rekommenderas av LUT kan inte vara helt fel! I en värld där allt svajar kanske det finns ett behov av upphöjd auktoritet – men jag vill inte vara en del av detta.

Däremot vill jag gärna föra samtal kring vad skolorna behöver och om det finns någon möjlighet för oss på LUT att hjälpa till. Men de samtalen måste föras i en helt annan anda. Vi har inte svaren – och särskilt inte på frågor som inte har formulerats!