Lärarutbildningens studenter har mentorer under sin verksamhetsförlagda tid. Jag är mentor. Vi besöker studenterna och sätter betyg. Den dubbla rollen av att vara stöd och domare gör relationen problematisk. Ibland träffas mentorer för att diskutera frågor kring detta uppdrag. Då får vi listor på lämpliga ämnen och en uppmaning att skriva protokoll med ställningstaganden. Här kommer mitt eget lilla protokoll:

Frågeställningar:
Mentorns besök i studenternas verksamhet frekvens och omfattning

Vad är det för fråga? Vi behöver inte fler regler som styr vår verksamhet! Varje försök att skapa ordning och rättvisa genom direktiv förminskar mentorns ansvar. Vi får ett visst antal timmar för att genomföra ett uppdrag och bör själv kunna prioritera inom detta. Annars ska vi inte arbeta här!

utformning av det efterföljande samtalet

Vad är detta för fråga? De flesta har nog en bild av ”det goda samtalet” som sker i respektfull ton med innehållsligt fokus på centrala frågor och jämställd anda. Behövs det regler här också? Eller är det någon som inte tror det är viktigt?

handledarens/arbetslagets roll

Vad är det för fråga? De flesta menar nog att vi måste lyssna noga på handledare/arbetslag men att vi till sist måste ta det fulla ansvaret för att betygssättningen sker utifrån det regelverk vi är anställda för att följa.

Besökens betydelse för bedömning och betyg etc

Vad är det för fråga? Underlaget för betyg är observationer, samtal med student, ev. uppgifter och aktivitet på mentorsdag. Behöver vi procentsatser för att kvanitfiera dessa delar?

Den dubbla behörigheten inom lärarutbildningen (se bilaga) med fokus på de POSITIVA bitar. Kan vara bra att ha bakom sig vid möten med partnerskolorna.

Varför ska vi fokusera på de positiva bitarna? Vi kanske har rester av intellektuell trovärdighet att försvara och då bör vi kunna visa även tveksamhet i mötet med fältet. Detta är en svår fråga och vi bör inte medverka till att banalisera den!

Hur kan vi samtala med studenterna och arbeta med reflektion och analys?

Vad är detta för fråga? Vi kan sitta i ring, vi kan stå längs väggen, vi kan springa omkring och kasta bollar på varandra….

Hur får vi progression i dessa samtal?

Vad är detta för fråga? Vems progression är det vi letar efter? Ett säkert sätt att förminska studenterna är att rita kartor över i vilken ordning begrepp ska introduceras och försöka rationalisera deras utveckling. Kanske finns det ett värde i att försöka träna på att skilja mellan, upplevelse, erfarenhet, beskrivning, tolkning, analys, reflektion, uttryck, gestaltning och så vidare – men min fasta övertygelse är att detta måste ske i ett mycket konkret sammanhang. Sker inte alla samtal i en form av progression – är det möjligt att bada två gånger i samma flod?

Vad lägger vi in i begreppet reflektion vid bedömning?

The million dollar question! Vi har ideologiserat begreppet ”den reflekterande praktikern” i så hög grad att vi inte ser det som möjligt med isolerad praktisk pedagogisk färdighet. Bevisbördan ligger på studenten

1) Du ska kunna undervisa
2) Du ska kunna tänka
3) Du ska kunna bevisa det i en form som din mentor förstår – och undervisningen räknas inte

Jag har problem med att diskutera stora och svåra frågor på beställning. Frestelsen att skriva det politiskt korrekta i protokollet är alltför stor i denna ängsliga högskolevärld där vi så gärna vill vara till lags och visa oss kloka och mogna.

Tack bloggen – nu känns det mycket bättre!