Jag läser en debattartikel av lärarutbildningens nya chef Maria Sundkvist, som diskuterar hur lärarutbildningen skildras i media och fenomenet att den alltid beskrivs negativt och att vi delvis orättvist har fått klä skott för många brister inom skolan. Samtidigt menar Maria att historien om lärarutbildningen som massutbildning också kan ses som en framgångssaga.

” Utbildningen inom universitetens och högskolornas lärarprogram är också en framgångssaga. Inget utbildningsprogram är så stort, lockar så många studenter och förser landet med så mycket människor med kompetens på olika områden som just lärarutbildningen”

Tesen förstår jag som att en del av denna onyanserade kritik bärs upp av människor som inte har förstått vilken förmån det är att få studera. 60-talisterna har aldrig behövt offra någonting för att kvalificera sig för de höga tjänster de nu anser sig vara berättigade till. Jämförelsen med andra länder leder till eftertanke. Utbildning är verkligen en väg ut ur elände och den svenska misstron mot skolor skulle kunna ses välfärdssjukdom.

Jag känner mig själv lite drabbad och erkänner att jag ibland koketterat med ett skolförakt. Efter att ha mött en familj i Indien där föräldrarna, som är analfabeter, kämpar för att deras barn ska kunna gå i skolan – då är det svårt att inte vilja vara en del av denna rörelse, denna framtidstro. Och dessutom göra studenterna engagerade i frågan.

I USA är akademikerna ofta delaktiga i skolutvecklingsprojekt som tycks ligga nära den socialdemokratiska retoriken ”alla ska med!”. I Sverige är lärarutbildning ett massutbildningsprojekt och Maria tar upp problemet med att alla studenter inte förstår upplägget och att de ibland avslutar sin utbildning i frustration. Vi lockar in studieovana grupper men tar inte ansvar för att ge dem det stöd de behöver.
”För ingen utbildning är bättre än det som den sämst presterande studenten får ut av den.”

Jag tror också att vi måste förenkla utbildningen till något är möjligt att förstå. Kritiken mot lärarutbildningen som teknologisk och alltför komplicerad har Owe Lindberg utvecklat i avhandlingen ” Talet om lärarutbildningen” och jag tror också att vi har murat in oss i alltför sofistikerade progressionstrådar som utgår från en överrationalistisk världsbild, Vi tror verkligen att vi vet vad studenterna lär sig och i vilken ordning dessa kunskaper ska falla på plats. Bolognatänkandet inbjuder till detta.

Kursplaneskrivning är ibland svårartade fall av modernistiskt övermod och det kräver stort mod för att våga släppa taget om dessa modeller. Delvis förlamar de möjligheterna till studentinflytande eftersom varje del bygger på varandra så blir det omöjligt att förändra eller anpassa något element utan att förrycka helheten. Vi lever i längtan efter perfektion och drömmen om att hitta den rätta modellen.

I entréhallen står ett konstverk som brukar väcka besökarnas känslor. I denna rena miljö skapar plasttornet med sina kitschiga färger och oregelbundna former förvirring. Skapelsen heter ”patterns of failure” och jag har kolleger som menar att det är olämpligt. Jag tror det är grundläggande för förståelsen av utbildning att hela tiden se misslyckandet som utgångspunkten och vän. Lärarutbildning är ett pompöst projekt och kanske ska det vara så. Ambitionen att förändra samhället genom utbildning är underbart naiv. Men när vi skapar så starka retoriska figurer finns en uppenbar risk att vi rycks med av dem.

Jag ser en fara i att vi inte inser att varje utbildning innebär ett möjligt misslyckande och att det måste vara så. Studenterna har rätt att misslyckas. Lärare kommer att genomföra föreläsningar som får dåliga utvärderingar. Det största hotet mot skolutveckling är rädslan för att misslyckas (ja och lusten att detaljstyra förståss…) . Och om vi lärarutbildare ska vara förebilder för framtidens lärare måste vi våga misslyckas grundligt och ofta.

”Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas” Samuel Becket

Efter Marias krävande vision om en Lärarutbildning som förändrar världen svalkar jag mig med Bodil Malmstens underbara klippbok ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig”. Varje ord har en spänst och precision som gör mig lycklig och det skenbara lättsinnet och slumpmässigheten förför mig. Nu vet jag hur en blogg ska vara. Att vara oändligt intresserad av sig själv utan att bli pretentiös – är det verkligen möjligt?