Nu är vi fast. Kursplanen för den inledande bolognaanpassade gemensamma kursen är tagen av utbildningsnämnden och vi i lärarlaget sitter och brottas med att förstå formuleringar som ibland är mer än lovligt listiga.
Lärandemålet: “Kunna gestalta estetiska lärandeprocesser och redogöra för sådana processers potential samt kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar”
motsvaras av bedömningsformen: “Vidare ingår en estetisk presentation i grupp av lärandets villkor. Till denna kopplas en individuell text i vilken studenten med stöd av relevanta teoretiska begrepp rörande lärande och utveckling klargör hur hon/han ser på lärandepotentialen i den av gruppen valda uttrycksformen”
Så….
1) Studenterna ska i grupp välja en uttrycksform
2) De ska gestalta något som kallas “lärandets villkor” (det står ingenting om reception eller bearbetning )
3) Studenten ska individuellt klargöra (med hjälp av relevanta teoretiska begrepp) något som kallas “lärandepotentialen” i uttrycksformen.
Min största invändning gäller nog försöken att didaktisera det estetiska fältet. Innehåller handlar inte om autenticitet, erfarenheter eller känslor. I stället är det ett teoretiskt begrepp som ska översättas till något som kanske skulle kunna kallas utvidgad text. Jag ser en stor fara i att studenternas fokus hamnar på att försöka lista ut vad det är som lärarna egentligen menar. Bakom listigheten finns ett hot om underkännande och ett löfte om VG för de duktiga ledtrådssökarna.
En äkta estetisk process behöver inte motiveras utifrån “lärandepotential” som jag tror riskerar att leda till ett enkelspårigt nyttotänkande som konserverar uppdelningen mellan teoretiska och praktiska ämnen. Det estetiska fältet har egna värden och varje försök att reducera kultur till en hjälpgumma i faktainlärningen banaliserar de ämnesspecifika värdena. Marner och Örtegren sammanfattar kritiken mot denna reduktionistiska kultursyn. De kritiserar en av våra lokala husgudar Roger Säljö som ser den skrivna texten som den högsta kunskapsformen och de varnar för en hotande treämnesskola.
Utmaningen ligger i att ta strid om ordet lärande. Vilka kunskapsformer har status? Vilka processer är det som vi kommer att värdera vid bedömning av studenternas arbeten?
Fast – stopp hej och hallå! Det finns ju en del av lärandemålet som inte innefattas i examinationen (reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar) Så kan vi inte ha det och författarna är heller inte rådlösa. Lösningen är (som så ofta förrut) individuella skrivuppgifter och instruktionerna öppnar fönstret mot en meta-metanivå som öppnar för nya höjder i social ingenjörskonst.
Studenten ska nämligen också examineras i följande färdighet:
“I en annan individuell text diskuterar studenten läraruppdraget och förklarar innebörden av en verksamhet som inkluderar alla samt redovisar och reflekterar över hur hon/han använt sig av skrivande i den egna läroprocessen i syfte att förstå läraruppdraget.”
Jag ryser lite försiktigt inför den normativa undertonen. Det gäller alltså inte o-m studenten har använt skrivandet i den egna läroprocessen utan h-u-r studenten använt skrivandet (i syfte att förstå läraruppdraget)
- Vi vet hur läraruppdraget ser ut (jag hade föredragit pluralformen)
- Vi vet att det är skrivandet som du ska använda för att förstå det
- Vi tänker bedöma om du kan beskriva hur du använt dig av detta redskap för att uppnå den av oss definierade förståelsen
Det är en sak att kräva likformighet av studenterna – men måste vi verkligen krypa så här långt bakom pannbenen syfte att diciplinera dem?
Mitt förslag är att vi skärper definitionen av estetik och aktivt distanserar oss från “läran om det sköna” och en dekorativ konstsyn. Ingen får snudda vid tanken på att “estetisk presentation” skulle handla om att framföra något snyggt! I min tolkning handlar det om att mediera gestaltade erfarenheter och då är alla tre orden lika viktiga. Erfarenheter tolkar jag ganska strängt och uppgiftens innehåll “lärandets villkor”riskerar att vara alltför allmän till sin karaktär.
Tysta tankar 
Gestaltning, estetisk/estetik och lärande är tre svåra begrepp.
Det finns inte någon, det kan jag lova, som vet vad en ”estetisk lärandeprocess” är. I kultur i skolan-diskursen brukar det talas om estetiska lär- eller läroprocesser, men inte heller det vet man vad det är. Det finns folk i branschen som inte vill använda detta begrepp (jag gillar det inte heller) utan istället vill tala om t.ex. gestaltning och kunskapsbildning, eller om estetik och meningsskapande. En uppfattning som omfattas i rimlig grad av andra på andra lärarutbildningar är följande:
“Estetiska läroprocesser innebär ett möte mellan egna personliga upplevelser, erfarenheter och kunskaper och andras. Andra personers, andra tiders eller olika samhällens framväxta och lagrade erfarenheter och kunskaper. Mötet sker via ett medium, (en form, en gestaltning, en framställning, en berättelse, ett konstverk). Ett sådant möte kan innebära en estetisk upplevelse eller erfarenhet, men om mötet förändrat ens tankar, föreställningar och handlingar har det inneburit en estetisk läroprocess.”
Denna definition har jag hört och sett citeras i flera sammanhang och det har visat sig att det är jag själv som formulerat den i KOS slutrapport (Aulin-Gråhamn & Thavenius, 2003). Jag skriver också:
“Thomas Ziehe (1989) talar om ovanliga läroprocesser. Det kända måste göras främmande och utmanande och främmandegörandet sker här i estetisk form, i att något framställs på ett annat sätt. Arbete med estetiska läroprocesser innebär ett förhållningssätt till undervisning som drar in personliga och historiska erfarenheter i gestaltad och symbolisk form i begreppsbildningen och förståelsearbetet. Man använder bilder, musik, texter, gestaltningar och iscensättningar av alla möjliga slag för att det ska kunna göras kopplingar mellan personliga erfarenheter och föreställningar och andras förståelse av liknande sammanhang.
Med hjälp av estetiska kategorier (semiotiska resurser skulle jag ha skrivit nu) som ljud, ljus, rytm, rörelse, färg och form, av konst och konstnärliga uttryck, gör man erfarenheter tillgängliga så att man kan använda dem. Man medierar alltså sina upplevelser, känslor, tankar och kunskaper så att de blir tillgängliga för en själv och för andra, man ger dem form. Man försöker gestalta frågeställningar och utmaningar så att de blir levande, perspektivrika och gripbara. Man gör dem också synliga och samtalsbara. Estetiska läroprocesser handlar om att intressera sig för kunskapens form, det som ger oss möjlighet att överhuvudtaget urskilja något som kunskap. Det innebär att en estetisk läroprocess innehåller både produktion, reception och reflektion kring den oupplösliga enheten mellan form och innehåll.”
Kanske talas i KOS-texten för mycket om presentation och mindre om representation och framföralllt för lite om undersökning. Ett gestaltande arbete innebär att man gestaltar sina känslor, tankar, föreställningar och idéer, ger dem iakttagbar form, medierar dem. Att ”gestalta en estetisk lärandeprocess” blir en tautologi.
Det vore bättre att skriva (t.ex) att studenter
ska kunna undersöka, gestalta och presenetra en för dem viktig eller berörande skolfråga (eller något mer konkret om man vill det) med hjälp av olika multimodala kommunikationsformer. De ska vid redovisningarna (receptionerna) kunna diskutera innehåll och form, och relationen dem emellan, i andras gestaltningar.
Om man anser att ”multimodala” ännu inte är förankrat i en gemensam diskurs räcker det kanske med olika kommunikationsformer.
källor
Aulin-Gråhamn, Lena, & Thavenius, Jan. (2003). Kultur och estetik i skolan: Slutredovisning av kultur och skola-uppdraget 2000-2003. Malmö: Malmö högskola Lärarutbildningen.
LikeLike
Tack Lena!
Dels för att du har visat att blogg inte enbart är en patetisk monolog – men framförallt hjälper du mig att tänka vidare kring uppgiften. Vi behöver skala ner den pretentiösa överbyggnaden och gå ner till erfarenheten , dess gestaltning och samtalet om denna.
Det ska bli spännande att se hur enheterna löser denna utmaning!
LikeLike
Jag vet inte om monologer är så patetiska. Jag tröstar mig med att de ofta är dialogiska, man pratar med sina egna och andras erfarenheter, folk gör invändningar i ens huvud liksom. Men visst är det roligare om det görs utanför ens huvud! Just precis det är en av fördelarna med gestaltandet, det personliga och delvis gemensamma blir synligt, åtkomligt för bearbetning.
LikeLike
Pingback: Estetiska läroprocesser « Sökarens skoltankar
Hur har det gått med Bologna? Samlar den virtuellt damm i ett virtuellt arkiv eller finns den där som en kraft att räkna med? Finns det någon Bologna-inspektör? Vore intressant att veta…
LikeLike