En tanke bakom bloggen var att avmystifiera lärargärningen – öppna upp de sidorna som ibland framstår som otillgängliga och obegripliga för studenterna. I någon sorts dekonstruktiv anda försöka se vad som döljer sig bakom blanka kriterier och objektiverande språk.

Idag ska jag ge respons till T2-tudenter som har producerat filmer om “ungdom”. De har fått välja mellan att göra filmer om ungdomsbegreppet i någon form av dokumentarism – eller att försöka gestalta sin egen tolkning och då har det ofta blivit lite friare och mer berättande form. Igår såg jag 20 filmer tillsammans med studenterna och idag ska jag försöka sortera ut vad som är uppgiftens kärna. I responsgivningen får ju studenterna en sorts facit – vad var det egentligen han var ute efter?

Som lärare försöker jag signalera frihet och självständighet – ni måste våga pröva era egna idéer. Snegla inte för mycket på vad ni tror att läraren vill ha. Men i sanningens minut kommer de naturligtvis inse om de har lyckats eller misslyckats med att imponera på mig. Då tycks responsen från kamraterna eller tankar om det egna lärandet och nyttan av processerna vara mindre viktig.

Så här sitter jag nu och försöker formulera mig på ett sätt som bejakar mångfald (och det var 20 helt olika filmer som jag njöt av) men som inte kliver ner i ett relativistiskt träsk. Alla filmerna var verkligen inte lika bra och några förtjänar verkligen att lyftas fram som goda och inspirerande exempel. Kan jag göra detta utan att skapa nya förtryckande normer som studenterna förväntas underordna sig? Alternativet är att se diskussionen som alltför svår och enligt mig blir följden då att film hamnar i ett mystiskt konstland – där allt enbart har ett privat värde och därmed döms till marginalisering. Medan de v-i-k-t-i-g-a ämnen breder ut sig…