Det är sällan jag läser om böcker. Kanske för att frågor som Vem var jag då, och Vem är jag nu, riskerar att bli obehagliga. Just nu återupplever jag Gun-Britt Sundströms fantastiska roman Maken och är fortfarande lika fascinerad över hur svårt det kan vara med relationer.
Författarinläsningar med tydligt jagperspektiv är förföriska. Det blir väldigt svårt att inte tro på berättelsen. Jag googlar och inser att Sundström både blandar bort korten och är självterapeutisk.
Tysta tankar 