Alla föräldrar vill sina barn väl. En del föräldrar vill sina barn extremt väl och intar ett mycket coachande förhållningssätt.

Jag läser den här artikeln i SvD och antar att en del av oss känner igen fenomenet från förskolans värld.

Jag tänker på dikten som slutar ungefär så här:

Vad är det som fattas i min kärlek?
En liten gnutta svalkande likgiltighet

Hur förhåller vi oss till de här engagerade föräldrarna? Jag försöker verkligen se dem som en pedagogisk möjlighet och resurs.

I min svarta själ känner jag något annat.