19 thoughts on “Identitetspolitik som hot mot den svenska modellen?”
Rothstein känns ibland som en ensamt ropandes röst i öknen – han har alldeles rätt här, och han vågar ta i frågor som andra omedelbart avläser som alltför heta och obekväma potatisar. Det är meningslöst att låtsas som om Sverige “i grunden” har (eller har haft) samma slags problem med bulnande, dödligt våldsamma ras- och genuskonflikter som USA, eller samma slags kolonialt kodade historia, men många vill gärna pumpa upp sin retorik med att låtsas att det är så. På köpet får man en ursäkt för att slippa debattera med andra som inte är inne på samma lösningar.
Många i Sverige har upptäckt att det går att göra karriär – i media, i det offentliga livet, i politiken, i kulturlivet – på att säga/spela fram att man tillhör en viss out-grupp som anses förtryckt och förkastad men som egentligen är bättre, finare än andra, jämlikare än andra. Och för att bygget ska gå ihop hävdar man att det finns så avgrundsdjupa klyftor att det nästan inte går att komma över dem, för annars skulle ju inte det där feta VI:et behövas så ofta.
När klyftorna anses tillräckligt djupa behöver man inte ens debattera med folk som inte tycker som en själv eller inte vill gå lika långt. Maria Sveland, Kawa Zolfagary och andra har redan tagit det steget och lyckats få beröm för det, och Gudrun Schyman har väl varit inne och mosat på samma position.
Anspråket att “jag är godare och ädlare än ni” går sällan att kontrollera på allvar, därför är det inte det som borde betyda något i karriärtrappan, särskilt inte när det är vi alla som betalar via skattesedeln. Det är professionalism, omdöme och kunnande som borde gälla, men det är förstås en gammaldags inställning.
Tack – jo det var en hörvärd sammanfattning av de sönderfallande berättelsernas tidevarv. Tanken på att S och SD möts i en gemensam längtan efter det förlorade folkhemmet är inte avlägsen.
Min trasiga berättelse var att jag bevisligen hade fått för mig att allt skulle nå en högre ordning. Men tji fick jag. Vi har snarare inträtt i den mentala förruttnelsens tidsepok. Varje tanke är som en jämbördig molekyl i humusen och en massa ungt folk tror att välståndet kom från Gud och man bara behöver ta upp bankkortet så kommer en hel hög Iphones flygande.
Det stämmer nog, Molins och Tunströms (eller Ivar Los) Sverige är inte direkt hippt idag.
Någon bloggare som hade vuxit upp på Balkan på 80-90-talen och sedan kommit (med föräldrarna) till Sverige kastade för några år sedan ner följande: “att ha mycket kulturellt kapital men inte en massa pengar i familjen, det är idag en östeuropeisk erfarenhet men inte en typiskt svensk bakgrund”. Där satte hon säkert fingret på något.
Jag märker på mina barn (mellan 22-30) har betydligt mer gemensamt med CS, Simcity o Sims än Lars Molin. Så inte är det nödvändigt att komma från Balkan eller Irak för att sakna kontakt med förtiden. Man får beakta att mitt tidigaste filmliv var i form av svartvita stumfilmer anno 1920. Sånt såg jag på 60 talet. Dvs över 40 års tidsspann. Hur många barn och ungdomar tittar numera på filmberättelser från 70 talet eller ens 80-talet.
Jag tror att många föräldrar vårdar arvet från Astrid Lindgren ömt – de där dvd-boxarna med Pippi och Emil är väl det närmast nationalromantik vi kan komma idag?
Många klamrar sig krampaktigt fast vid resterna av en nationell kultur. Jag sörjer 50-talets poetiska absurdism. Men den kommer nog aldrig eka i folksjälens katakomber på samma sätt som Astrid Lindgrens berättelser.
Min mamma har berättat några gånger om en kväll framför tv:n när jag var barn – jag var själv för liten för att minnas det här. Föräldraskapet och ett par vänner till oss satt och såg på Kvällsöppet (den tidens motsvarighet til SVT Debatt som ni båda vet, men litet mindre stökigt) efter en god middag och Henning Sjöström var inbjuden. Han gick på om hur utstött, motad och förbigången han alltid hade varit, som ung man och sedan som advokat: alla domare och alla fegisar till jurister är emot mig, alla i media också, det var likadant när jag pluggade och de har alla sina hemliga motiv osv. Förmodligen antydde han också att han var den ende mera kände juristen i Sverige som inte var född överklass. “SKIT!” sade mamma, “här sitter han och snackar loss om en massa saker som inte har ett dugg bäring på sakfrågan” (det fanns nämligen en sådan, om det nu handlade om kontroverserna kring boken ‘Mördaren i byn’ versus Sjöströms yrkesverksamhet eller något annat).
“Ja, men det här går hem i stugorna” sade mannen i det inbjudna paret med ett vist leende. Tilläggas ska att alla i sällskapet var födda på landsbygden och hade gjort klassresan från bondbarn till akademiker, de lät sig inte imponeras av det här tydliga försöket att flytta fokus och claima en speciell status.
Jag känner ibland att det här är något jag tar rygg på när jag vägrar köpa det Lady Dahmer, Behrang Miri eller vissa andra aktivister pch tyckare säger, deras ständiga viftande med offerkortet och “ni får inte ifrågasätta det jag säger för hårt, för då fullföljer ni förtrycket mot mig och alla som är som jag”. Det är inte okay. Den typen av debattörer brukar också vara ytterst ovilliga att lägga ifrån sig sina offerkort ens när väldigt mycket har förändrats.
Tack för bilden från det förflutna. Jag har något vagt minne av händelsen och tror att det är självrättfärdigheten som blir så kväljande. Sjöströms självklare arvtagare heter ju Borgström och det är väl svårt att hitta en mer tvivelaktig figur? (Åtminstone för oss som tagit intryck av Råstams version av Quick-affären)
Tysta tankar 
Rothstein känns ibland som en ensamt ropandes röst i öknen – han har alldeles rätt här, och han vågar ta i frågor som andra omedelbart avläser som alltför heta och obekväma potatisar. Det är meningslöst att låtsas som om Sverige “i grunden” har (eller har haft) samma slags problem med bulnande, dödligt våldsamma ras- och genuskonflikter som USA, eller samma slags kolonialt kodade historia, men många vill gärna pumpa upp sin retorik med att låtsas att det är så. På köpet får man en ursäkt för att slippa debattera med andra som inte är inne på samma lösningar.
LikeLike
Aha – det kanske är poängen. Om man lyckas positionera sig själv som god och alla andra som onda blir livet enklare!
LikeLike
Många i Sverige har upptäckt att det går att göra karriär – i media, i det offentliga livet, i politiken, i kulturlivet – på att säga/spela fram att man tillhör en viss out-grupp som anses förtryckt och förkastad men som egentligen är bättre, finare än andra, jämlikare än andra. Och för att bygget ska gå ihop hävdar man att det finns så avgrundsdjupa klyftor att det nästan inte går att komma över dem, för annars skulle ju inte det där feta VI:et behövas så ofta.
När klyftorna anses tillräckligt djupa behöver man inte ens debattera med folk som inte tycker som en själv eller inte vill gå lika långt. Maria Sveland, Kawa Zolfagary och andra har redan tagit det steget och lyckats få beröm för det, och Gudrun Schyman har väl varit inne och mosat på samma position.
Anspråket att “jag är godare och ädlare än ni” går sällan att kontrollera på allvar, därför är det inte det som borde betyda något i karriärtrappan, särskilt inte när det är vi alla som betalar via skattesedeln. Det är professionalism, omdöme och kunnande som borde gälla, men det är förstås en gammaldags inställning.
LikeLike
Av alla godhetsapostlar är nog ändå Behrang Miri allra som godast:
http://www.city.se/tag/behrang-miri/
Och svårslaget självbelåten.
LikeLike
Po Tidholms radiokrönika ca 37 min in i dagens Godmorgon världen kompletterar på ett bra sätt Rothsteins artikel. Skickliga betraktelser båda två.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/472759?programid=438
LikeLike
Tack – jo det var en hörvärd sammanfattning av de sönderfallande berättelsernas tidevarv. Tanken på att S och SD möts i en gemensam längtan efter det förlorade folkhemmet är inte avlägsen.
Men vad är det egentligen som “har gått sönder”?
LikeLike
Har du sett den här så får du en av många trasiga berättelse.
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Midvinterduell
Min trasiga berättelse var att jag bevisligen hade fått för mig att allt skulle nå en högre ordning. Men tji fick jag. Vi har snarare inträtt i den mentala förruttnelsens tidsepok. Varje tanke är som en jämbördig molekyl i humusen och en massa ungt folk tror att välståndet kom från Gud och man bara behöver ta upp bankkortet så kommer en hel hög Iphones flygande.
LikeLike
Kanske är det så enkelt att många i dagens kultur har risig relation till Lars Molins Sverige.
http://www.oppetarkiv.se/sok/?q=lars+molin
LikeLike
Det stämmer nog, Molins och Tunströms (eller Ivar Los) Sverige är inte direkt hippt idag.
Någon bloggare som hade vuxit upp på Balkan på 80-90-talen och sedan kommit (med föräldrarna) till Sverige kastade för några år sedan ner följande: “att ha mycket kulturellt kapital men inte en massa pengar i familjen, det är idag en östeuropeisk erfarenhet men inte en typiskt svensk bakgrund”. Där satte hon säkert fingret på något.
LikeLike
Jag märker på mina barn (mellan 22-30) har betydligt mer gemensamt med CS, Simcity o Sims än Lars Molin. Så inte är det nödvändigt att komma från Balkan eller Irak för att sakna kontakt med förtiden. Man får beakta att mitt tidigaste filmliv var i form av svartvita stumfilmer anno 1920. Sånt såg jag på 60 talet. Dvs över 40 års tidsspann. Hur många barn och ungdomar tittar numera på filmberättelser från 70 talet eller ens 80-talet.
LikeLike
Jag tror att många föräldrar vårdar arvet från Astrid Lindgren ömt – de där dvd-boxarna med Pippi och Emil är väl det närmast nationalromantik vi kan komma idag?
LikeLike
Ok. Det har du antagligen rätt i men efter det så är nog omsättningen av tid i indelningen nu och förut snabbare nu än förut.
LikeLike
Många klamrar sig krampaktigt fast vid resterna av en nationell kultur. Jag sörjer 50-talets poetiska absurdism. Men den kommer nog aldrig eka i folksjälens katakomber på samma sätt som Astrid Lindgrens berättelser.
LikeLike
Lustigt att du länkar till den filmen. Vi diskuterade mjölkpallarnas betydelse när vi satte upp snöpinnar.
Finns filmen på svtplay?
LikeLike
Nej jag hittar den inte på öppet arkiv. Jäkligt sorgligt.
Men vi folk som saknar berättelser från landet får hålla till godo med denna pärla http://www.oppetarkiv.se/video/1145218/potatishandlaren
Det var väl den sista som inte handlade om det urbana.
LikeLike
Min mamma har berättat några gånger om en kväll framför tv:n när jag var barn – jag var själv för liten för att minnas det här. Föräldraskapet och ett par vänner till oss satt och såg på Kvällsöppet (den tidens motsvarighet til SVT Debatt som ni båda vet, men litet mindre stökigt) efter en god middag och Henning Sjöström var inbjuden. Han gick på om hur utstött, motad och förbigången han alltid hade varit, som ung man och sedan som advokat: alla domare och alla fegisar till jurister är emot mig, alla i media också, det var likadant när jag pluggade och de har alla sina hemliga motiv osv. Förmodligen antydde han också att han var den ende mera kände juristen i Sverige som inte var född överklass. “SKIT!” sade mamma, “här sitter han och snackar loss om en massa saker som inte har ett dugg bäring på sakfrågan” (det fanns nämligen en sådan, om det nu handlade om kontroverserna kring boken ‘Mördaren i byn’ versus Sjöströms yrkesverksamhet eller något annat).
“Ja, men det här går hem i stugorna” sade mannen i det inbjudna paret med ett vist leende. Tilläggas ska att alla i sällskapet var födda på landsbygden och hade gjort klassresan från bondbarn till akademiker, de lät sig inte imponeras av det här tydliga försöket att flytta fokus och claima en speciell status.
Jag känner ibland att det här är något jag tar rygg på när jag vägrar köpa det Lady Dahmer, Behrang Miri eller vissa andra aktivister pch tyckare säger, deras ständiga viftande med offerkortet och “ni får inte ifrågasätta det jag säger för hårt, för då fullföljer ni förtrycket mot mig och alla som är som jag”. Det är inte okay. Den typen av debattörer brukar också vara ytterst ovilliga att lägga ifrån sig sina offerkort ens när väldigt mycket har förändrats.
LikeLike
Tack för bilden från det förflutna. Jag har något vagt minne av händelsen och tror att det är självrättfärdigheten som blir så kväljande. Sjöströms självklare arvtagare heter ju Borgström och det är väl svårt att hitta en mer tvivelaktig figur? (Åtminstone för oss som tagit intryck av Råstams version av Quick-affären)
LikeLike
Ulf Lundell har börjat blogga. Nu får du kanske en identitetskonkurrent.
http://www.ulflundell.com/badgers-drift/
LikeLike
Tack för tipset – det var på tiden!
Verkligen fin ton i Lundells blogg. Rekommenderas.
LikeLike