Jag läser om Helena Hills avhandling och nickar igenkännande. Så komplicerat var det. Jag vet, för jag var med.
I Sydsvenskan intervjuar Ulf Törnberg författaren med anledning av internationella mansdagen.
Vad är skillnaden mellan den mansrörelsetid du skrev om i avhandlingen och nu?
Framför allt två saker: i dag är det mycket vanligare att män tar ansvar för barn. Det kämpade de här grupperna för då och kunde förlöjligas för det av andra. Samtidigt har könsrollerna inte försvunnit. Det är i dag fortfarande otroligt viktigt för män att vara män och kvinnor att vara kvinnor. Även om till exempel homosexualitet har blivit mer accepterat är det fortfarande ett otroligt starkt heteronormativt samhälle. Den tid som var då ledde faktiskt till att män blev rädda för att betraktas som feminina.
Hur då?
Ja, det blev bakslaget av mansrörelsen då, en motreaktion med machoinslag där män blev otroligt rädda för att bli “mjukismän”. I USA tog det sig uttryck som att det bildades “fathers rights movement” och liknande rörelser med antifeministiska förtecken. Samtidigt ska man komma ihåg att mansfrigörelsen levde i en liten del av samhället, det var verkligen inte så att sjuttiotalet var en frigörelseperiod för alla. “
Jag kursiverar ordet otroligt som återkommer tre gånger i texten och funderar över vad det betyder i sammanhanget.
Min tes är att männen underskattade de sociala bestraffningar som faktiskt drabbar alla normbrytare. Och överskattade positionens attraktivitet på partnervalsarenan. Många kvinnor tycks ha genomskådat och misstrott den mjuke mannens agenda. Maktens natur är svår att begripa.
Men inte otroligt svår.
Jag undrar om rörligheten har ökat idag? Vilka normbrott är önskvärda? Vilka förhandlingar är möjliga?
Hur ser visionen om mångfald ut egentligen? Under ytan härskar konventionerna.
Tysta tankar 
Själv gick jag på Chalmers i slutet av 70 talet.
Man pluggade 6 dagar i veckan mellan kl 0800-2100, ca. Ja lördagar tog det slut vid 17 om jag skall vara ärlig.
Jag minns en extremt rörig vänsterrörelse som sprang runt på gatorna i Göteborg. Men att det mitt i denna röra fanns en mansrörelse missade nog jag. Var det dom där killarna som hade lila mysoverall och palestinaschal som var med i mansrörelsen.
Själv bar jag helt andra ideal. Jag ville rädda Sverige från både fysikaliskt och mentalt buller. Den första varianten har försörj mig o familjen snart ett helt yrkesliv. Den andra varianten var det bara att lägga ned. Mängden mentalt buller ökar numera exponentiellt. Antagligen en konsekvens av att kulturen vi lever i befinner sig på Maslows översta trappsteg. Ner till den sista atomen gäller självets heliga förverkligande.
Igår var det mansdagen och i dag transaktivismens dag. I morrn en annan dag.
LikeLike
Jo det var nog vi i palestinaschal och i mitt fall snickarbyxor. För mig var det en härlig tid – vi bodde i kollektiv på landet och spelade jazz nätterna igenom.
Frågan är väl om den där tanken på att “omdefiniera maskuliniteten” verkligen var förankrad i kroppen. Det förekom nog en del poserande.
LikeLike
I universitetets presentation av Helena Hills avhandling (2007) står det att läsa följande:
“Alla var dock inte entusiastiska inför mjukismännens androgyna uppenbarelser. Att klä sig i velourkläder åka på mansläger, öva sig i att tala om känslor och göra kontaktövningar med andra män var en tydlig överträdelse över en genusgräns.”
Frågan är bara vem dessa “alla” egentligen syftar på och vem som stördes av denna “överträdelse av en genusgräns”? Erfarenheter från vardagslivet talar sitt entydiga språk. Kvinnor tappar sitt sexuella intresse för dessa män. De förvandlas till androgyna “kompisar”, Kanske någon man trivs med detta, men flertalet män gör det definitivt inte.
Den forskning som fortfarande lyser med sin frånvaro i Sverige är ärliga analyser av kvinnors sexuella preferenser.
LikeLike
Jag anar att just denna typ av forskning inte är högprioriterad.
Vad är det folk brukar svara när de får frågan vad de tänder på? Humor?
LikeLike
Intressant detta att de vill bryta ner det heteronormativa samhället. Normen är vad de flesta gör. Vi har ett julnormativt, ett köttnormativt, ett fredagsmysnormativt och ett arbetsnormativt samhälle. De flesta dras till en partner av motsatt biologiskt kön med matchande könsidentitet. Så vi kommer alltid ha ett cis-heteronormativt samhälle. Vad man kan jobba på är att samhället är mer tolerant mot de som inte fyller normen. Det är ok att vara homo, vegetarian, fira Ramadan, leva på allmosor eller jobba fredag kväll, men förvänta dig inte att alla andra kommer göra som du gör.
Det riktigt roliga är att de som hyllar normkritik själva har en massa normer och regler. Bryter man mot dem får man minsann veta det och blir uthängd som en usel person. För mig, som är normbrytande på vissa punkter (syr, arbetar i kvinnodominerad bransch etc) är det lika fint att följa/bryta en norm. Det ena är inte bättre än det andra, men brottet kan kosta. Att helt ta bort normen eller än värre ha ett normlöst samhälle, är helt omöjligt.
LikeLike
Går det att tänka sig en normkritik som in är normativ?
Trologen inte,
LikeLike
Don’t do the crime if you can’t do the time? Äsch – allt riskerar att framstå som oblyg cynism.
LikeLike
Visst har personers kön fått mycket mer förklaringsvärde när saker ska diskuteras, på ett sätt som det inte hade tidigare – alla är idag upptagna av att förhålla sig till sitt kön och använda det som ursäkt för det ena och det andra, att dramatisera och trimma sin könsteater – men vad Hill missar är att det inte bara är de inkörda “gammaldags heteromännen” som drivit på detta, det är i hög grad också ‘genusmedvetna’ personer och debattörer i media som ökat på trycket. Och paradoxalt nog har folk blivit mer ängsliga, mer trendkåta när det gäller hur man ska hantera det där krångliga.
Jag skulle vilja se en feminism – eller en “mansrörelse” (de två måste delvis kasta boll med varann, i varje fall här i landet) – som tillät folk att under en del av dygnets vakna timmar “bara vara” i förhållande till genus 8egna och andras genus), som respekterade att alla inte vill eller kan hålla på och snacka, “problematisera”, spela upp vissa slags korrekta eller roliga roller osv om detta hela tiden och att frigjordhet i ord inte är det samma som att ta några steg framåt ute i verkligheten. Som tillät människor att vara obesvärade i förhållande till sitt eget och andras kön och själva sätta (och förhandla fram) de gränser de vill och kan ta ansvar för. Men idag ligger det en tung dimma av uppfostringsnit och att “du får bara tycka till om det här om du tycker som jag” över detta fält.
LikeLike
Suck – du anar inte hur mycket jag håller med dig.
Kanske ligger det i skolans natur att inta en normativ position och jag anar att många lärare hämtar kraft ur tanken på att representera det goda. Men när de här diffusa diskurserna blir blir en del av det officiella riskerar helheten att halka ner i ängslighetsträsket.
Och det är inte ens kul.
LikeLike