Jag möter nyantagna studenter idag. Det kanske är dags att bruka allvar?
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Jag möter nyantagna studenter idag. Det kanske är dags att bruka allvar?
Tysta tankar 
Fast Fry är ju en debattör (och mediepersonlighet) av ett slag som Svedala har gjort sitt bästa för att koppla ur under de senaste tjugo åren. På en gång arrogant, anspråksfull och charmig, och hans anspråk är kopplade till det han tänker och gör, inte direkt till hans ego. I Sverige hade han kallats snobbig vit kulturman, sedan är det en annan sak att många i Sverige gillar honom i egenskap av typ skojigt ironisk bög, de slipper ju vistas i samma offentlighet, samma kulturella vardagsrum som han.
När jag ser Stephen Fry i aktion tänker jag på personer som Hasse Alfredsson, Suzanne Brögger, Rolf Lindborg, Gunnar Ekelöf, Bengt Lidforss – och de hade knappast släppts fram i full frihet i dagens Sverige. Att spela *mot* publikens förväntningar och att tala åt flera olika håll på det sättet, elegant och genomtänkt – nej, det är inte godkänt idag.
LikeLike
Jag är ju egentligen mot förebilder – men kan väl dyrka honom i smyg.
LikeLike
Jo, men det känns rätt fattigt när folk gör vågen för honom på avstånd samtidigt som de aldrig ställer frågan: varför har vi inte den här sortens renässansmän (eller dito kvinnor) här i landet längre? Ungefär som folk som jobbar med media och svärmar för långa, välformulerade djupintervjuer i Wallpaper, Mojo och New York Times men inte inser att samma slags artiklar knappast skulle kunna göras eller publiceras här i landet (det gick för 30 år sedan, läs Jan Guillous “Artister” eller läs “Bergman om Bergman”, men idag, nej).
LikeLike
Finns det något enkelt svar på frågan? Eller är det en större rörelse i tiden…
Typ mediakris – eller diskursförskjutning.
LikeLike
Folk läser/tittar kanske på ett mera andfått sätt idag, men det handlar väl också om en nivellering inom (svensk) media. Det är hårdare mallat idag, redaktionerna är mindre och utrymmet för intervjuer, essäer eller recensioner som sträcker sig över hela sidan, eller flera sidor,, och som går i närkamp med både objektet och med läsarnas förväntingar, finns inte längre, inte i mainstreampressen i alla fall.
Men det konstiga är ju att samtidigt växer aptiten på tjocka romaner med ett liksom bulimiskt tilltal, ändlösa preciseringar, massor av tillskruvade adjektiv och adverbial när ändå nästan ingenting egentligen händer, en stil som hoppar vidare till nästa stand-up-mässiga finess hela tiden. Som Knausgårds Min kamp, eller Strindbergs stjärna, den där romanen som fick ett jätteförskott och vart såld till femton länder innan den ens kommit ut i Sverige, den har också den sortens stil (jag orkade läsa ett enda kapitel där hjälten dyker ner i övergivna gruvhål). Folk förefaller verkligen gilla den sortens detaljbitna berättande när det är något som egentligen bara glider förbi…?
LikeLike
En längtan efter äkthet och närhet kan jag känna igen. Själv gillar jag samtalen i Värvet där Kristoffer Triumf ofta lyckas diskutera svåra frågor på ett sökande och kännande sätt.
Men då är rösten en bonus. Mer liv – mindre konst.
LikeLike