Det är svårt att bilda sig en uppfattning om händelserna i Limhamn

Ett sätt är att försöka ta del av ögonvittnesskildringar och bedöma trovärdigheten.

Lukas Moodysson ger en helt annan bild.

24 thoughts on “Det är svårt att bilda sig en uppfattning om händelserna i Limhamn

    • Ja, man kan välja på att inte gå dit eller ställa krav på att arrangörerna är förberedda på och kan isolera maskerade och våldsverkare från resten av demonstranterna.

      I nuläget tar tyvärr arrangörerna sällan tydligt avstånd från organisationer som de vet praktiserar antidemokratiskt våld och har ännu mindre förberett sig på att hantera dem. Även inom de etablerade partierna och organisationerna så har våldsverkarna många sympatisörer, vilket man kan se inte minst på vilka som nu skriker sig hesa om polisvåld och även på retoriken de svänger sig med i andra sammanhang. T.ex. tron på och resonemang som bygger på att det förutsatt goda ändamålet alltid helgar medlen, rättfärdigandet av hat, hot och våld o.s.v..

      Like

      • För ganska många annars städade och vettiga aktivister och demo-deltagare är det nog så att man till intet pris vill framstå som ”vänner med polisen”, det är ungefär i klass med att tjalla på kåken. Att upprätthålla ett tydligt samarbete med polisen ses som motbjudande i sig, även om det ju inte alls behöver handla om att man accepterar allt polsien kan komma att göra. Det handlar om en rollfördelning mellan stat, medborgare, polis och domstolar och jag har intrycket att folk blir allt sämre på att tänka i termer av den sortens omsesidiga, medvetna roller – man vill bara vara JAG eller VI och kunna reagera fritt, eller handla fritt efter vad som känns rätt,.

        Like

      • Suck – det finns en risk att du har rätt. Då kanske det är en kunskapsfråga, och som vanligt landar det i knät på skolan.

        Det är väl en statsvetenskaplig grundkurs de behöver. Kanske med en smula etik på toppen.

        Like

      • .Våldsmonopol är inte direkt hett och älskat idag – även om det säkerligen bidrar till att det inte begås typ tjugo mord och hundra överfallsvåldtäkter i månaden i Malmö. (En amerikansk vän berättade att enbart samma dygn som den här killen i Ferguson/St.Louis dödades av polisen så inträffade 26 mord och dråp mellan svarta i Chicago, och det är så relativt normalt att det inte ens blev några större rubriker over there).

        Like

        • Det är svårt att tänka sig ett laglöst land. I somras såg jag Deadwood som skildrar livet i en gulgrävarstad innan staten inkorporerat samhället.

          Men de utser en sheriff med begränsat mandat. Och inte alltför många restriktioner – så länge han inte hotar stadens mäktiga män.

          Like

  1. Tack! Det är ju en lysande föreläsning, både innehållsligt och i sin retoriska uppbyggnad. Jag funderar på om det går att föra ner resonemaangen på en ännu konkretare nivå – vad händer i barngruppen? Varför ska vi komma överens?

    Like

    • Visst är det, TED Talks har blivit lite av en favorit på sistone. Jag kan tycka att Pinker trampar lite mycket i invanda spår ibland, men han både skriver och talar väldigt bra.

      Hur man för ner resonemangen beror väl lite på ålder och utvecklingsmässiga förutsättningar.
      De indirekta följderna är nog svåra att förmedla, det är svårt nog att få universitetsstudenter att tänka ur mer än det närmaste perspektivet och i termer av att även beteenden man inte gillar ofta fyller en funktion (dvs handlar inte bara om att någon är dum/ond).

      Like

      • Jag ser det mer som ett exempel på god retorik, möjlig att att analysera utifrån klassiska kategorier. Vi har kursmål kring muntlig framställning och det vore spännande att förstärka den komplexa etiska nivån som Pinker lyfter ( med goda transparenta argument).

        Like

        • Ett sätt att göra frågan intressantare och mer öppen för att diskutera både etiken och retoriken är att vända på det och fråga;
          Behöver vi komma överens?

          Like

          • Jo, det gäller säkert även lärare. Kanske är det den berömda värdegrunden som spökar. Alla vill så gärna stå inom den säkra moraliska zonen och då blir en motsägelsefull verklighet ytterst hotfull.

            Idag har jag jobbat med en kollega och vår strategi i kursen (som handlar om entreprenöriellt lärande) är att bråka om allt inför kursdeltagarna. Mest för att skapa en stämning där vänskaplig konflikt är själva utgångsläget för lärande.

            Jag är inte säker på att alla förstår värdet av förhållningssättet.

            Like

          • Jag tror att du har en viktig poäng i i den säkra moraliska zonen. Personlig integritet och den inre kärnan vi diskuterade tidigare är inte precis ett urvalskriterium för blivande lärare idag. Inte oväntat i och för sig, de prioriteras inte direkt någon annanstans i samhället heller. Selektionen är kanske bara hårdare eller också syns resultaten tydligare.

            Lycka till för övrigt, min erfarenhet är att det är svårt att simulera sådana konflikter trovärdigt. Det är lättare att ta en tydlig roll av djävulens advokat.

            Like

          • Tack för rådet. Det får ju inte bli alltför uppenbart eller poserande.

            På sikt handlar det nog om en djupare omsorg. Jag har ju en väldigt romantisk föreställning om att i trygga rum är det möjligt att tänka fria tankar.

            Fast jag inser delvis min naivitet.

            Like

          • Fria tankar är enklare att hantera när de inte riskerar att sammanblandas med den konkreta verkligheten.

            Det är t.ex. enklare att diskutera och utvärdera olika möjligheter när andra vet att det är ett scenario som diskuteras och inte olika mer eller mindre relevanta perspektiv på vad de själva ser omkring sig.

            Samtidigt så finns nästan alltid, oavsett grupp och sammanhang, de där 10-20% som inte klarar att lyfta blicken från sin egen näsa oavsett vad som sägs.

            Like

  2. Håller med Johan, det är väldigt mycket ”what’s in it for me?” när somliga möter den här sortens diskussioner. Om man ser på hur t ex rättegångar diskuteras i media och på nätet numera (våldsbrott, bedrägerier, sexualbrott, spionage etc) så har både journalister och många vanliga människor svårt att se när det är *tolkningar* och möjliga förklaringar av vissa händelser/ omständigheter som rätten har diskuterat, inte främst ja eller nej till direkta sakpåståenden. Man läser det som att rätten har uttalat sig direkt om precis vad som hände och huruvida det var fint eller fult, rätt eller fel, när det ofta snarare handlar om att diskutera möjliga scenarion och förklaringar och frågan: vad kan vi nu veta om vad och hur?

    Rättegången blir då en fotbollsmatch där det viktiga är att rätt personer vinner – och eftersom media ofta följer polisens och åklagarens upplägg och presenterar det som fakta, blir det alltså: ska åklagaren få igenom sin berättelse och vinna?´Eller ska rätten bli omkullpratad av skurkarna?

    Like

    • Så länge det faktiskt kommer till rättssak är det väl fortfarande ett någorlunda civiliserat samhälle.

      Efter att ha följt Flashbacktråden om iPadstölden i Sjöbo blir jag ganska uppgiven. Det tycks i väldigt hög gradhandla om att plocka poäng för den egna sidan.

      Och borde inte tiggaren ha insett att iPaden var stulen…

      Like

    • Det hade förvisso varit väldigt intressant att testa journalisters läsförståelse på texter som de inte är direkt berörda av.

      Samtidigt kan man inte lägga hela skulden på dem, rättsväsendet är inte precis bra på att klargöra sina resonemang utan förutsätter att alla tänker som de gör, vilken uppenbart inte ens alla jurister gör. När man sedan kombinerar den grundförutsättningen med oviljan att stöta sig med medias ideologiska stolpskott så blir resultatet väldigt förvirrande.

      Like

Leave a comment