Jag är för ansvar. På fredag ska vi ta hand om grannens djur. Då tänker jag räkna tårna på den norska skeppskatten.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Jag är för ansvar. På fredag ska vi ta hand om grannens djur. Då tänker jag räkna tårna på den norska skeppskatten.
Tysta tankar 
Tycker framför allt att det var en grälsjuk text och att hon (omedvetet) agerar och formulerar sig som om barnen var hennes ägodel, enbart hennes – oavsett vem som för tillfället går hemma från jobbet. Att stoltsera med att ens kille/partner/man ska behandlas som en livegen eller en butler känns inte särskilt produktivt för en kvinnlig tyckare och mediechef som vill främja jämställdheten.
Oavsett hur väl den krönikan stämmer med verkligheten: om jag var hennes kille skulle jag ta ett snack med henne bakom sovrumsdörren när ungarna är ute och leker.
LikeLike
Hur medvetet eller omedvetet hon formulerar sig har jag ingen aning om – det viktiga är att hon formulerar ett dilemma och vrider på perspektivet.
Jag kände mig inte som butler eller kock under min tid som föräldraledig – problemet var snarare att det var ganska ensamt och att jag hade svårt att få tiden att räcka till,
I backspegeln är jag stolt och glad – både över min egen insats men också över att min partner släppte in mig.
LikeLike
Det beror förstås väldigt mycket på hur relationen ser ut i stort och vilket slags tonläge man är van vid hemma, det påverkar hur en sådan här text uppfattas i den nära kretsen (jag känner inte KO men jag vet vem hennes partner är; han är ingen offentlig person)..För mig känns inlägget trött revanschistiskt: ungefär “nu får han/Mannen minsann känna på hur kvinnor alltid har haft det i hemmet, jag tycker ändå inte riktigt att han räcker till – och det är ju jag som är Domaren!”.
Hon sparkar neråt och lutar sig också rätt tungt mot att de flesta av oss inte anser det för okej att negga på en mamma, särskilt inte i en kontext där familjen och hemmet står i fokus.
Det är helt enkelt ingen klass på att använda sin egen partner/sina barns far som skyltdocka för en sådan här sak, om du frågar mig. Men jag har nog också en litet annan inställning än Karin Olsson till att journalister och författare gör privatlivet till en del av spelplatsen i sina texter på det här sättet – och gör det i realtid, inte med några årtiondens fördröjning. Och det funkar inte att säga ”om Strindberg fick och blev hyllad så måste jag också få göra samma sak”.
LikeLike
Intressant att vi läser texten så olika. Jag är grundligt ointresserd av KO som person och bryr mig om möjligt mindre om hennes man – därför känns den etiska diskussionen väldigt avlägsen.
Mitt engagemang handlar om betydelsen av att vända på perspektiv och att problematisera maskuliniteen på ett oväntat sätt.
En modern familj där båda parter kämpar för att få det att hänga ihop och bilda mening – det är vackert så!
LikeLike
Hon är framförallt okunnig. Männen i allmänhet gick till sina jobb för att försörja sin familj.
Hon prioriterar som vissa män sitt jobb för att hon älskar att få synas, upplevas betydelsefull och uppleva sig ha makt. Hon är som de män som hon påstår sig hata. Spegel spegel på väggen där …..
LikeLike
Ojdå – jag har ingen bild av personen, men antar att hennes motiv att arbeta är lika hrumliga som de flesta andras.
LikeLike
Helt spot on Anders.
Vad hon beskriver är ett karriäristproblem, är det någon jämställdhetsfråga som konstant debatteras ur ett enögt elitistiskt perspektiv så är det frågan om föräldraförsäkringen. Den senaste opinionsundersökningen visade att över 80% är emot en kvoterad föräldraförsäkring. Vem är egentligen förvånad?
Vad Karin Olsson precis som alla andra karriärskvinnor inom media, politiken, näringslivet och kulturen inte begriper är att den hårt jobbande undersköterskan eller städerskan av förståeliga skäl inte är särskilt intresserad av att dela lika med maken. När metallarbetaren och undersköterskan får barn tillsammans så slåss dom knappast om vem som får komma tillbaka till jobbet först, utan snarare vem som får stanna hemma längst.
Även om det ser ut så i Karin Olssons bekantskapskrets så är inte alla människor karriärister som lever för att jobba, fortfarande är det så att de flesta kvinnor och män jobbar för att leva. Och bland de kvinnor som jobbar för att leva är det inte särskilt många som är intresserade av att dela på föräldraförsäkringen.
LikeLike
Jag är helt fokuserad vi barnperspektivet. Föräldrarnas åsikter står alltså inte i centrum – det utgör naturligtvis ett problem när frågan ska göras politik av.
LikeLike
Den där uppdelningen är en vacker retorisk figur men i grunden falsk. Livet är (eller borde vara) en helhet. Jag tror alla längtar efter att få delarna i balans.
Särskilt konstigt blir det om vi könifierar de där positionerna.
LikeLike
Artikeln irriterar mig.
Jag är trött på den evigt repeterade bilden av 50-talet. I synnerhet från dem som är födda 30 år efter att 50-talet faktiskt tagit slut och därför har absolut no koll. Önskar en statligt finansierad informationskampanj om att Mad men faktiskt inte är en dokumentär och att de vackra amerikanska reklambilderna från 50-talet är just reklam och inte ett nedslag i verkligheten. Hemmafrun dog ut på 60-talet och nationalekonomin medger inte att hon/han kommer tillbaka.
Det är direkt enfaldigt att påstå att hjärnans automatomkoppling till standbyläge efter en dags hårt förvärvsarbete skulle vara ett typiskt ignorant manligt beteende. Lika tokigt blir bejakande av den hemarbetandes självklara rätt att, pigg och glad, avkräva engagemang i den egna dagens händelser.
Om båda kommer hem från förvärvsarbete samtidigt skulle det inte falla någon av dem in att sätta igång och köra dagens arbetsdag i repris för varandra. För handen på hjärtat, även om dagen med spädbarn och småbarn och ett hem i kaos är en ansträngning, så är hjärnan fortfarande fullt brukbar klockan sex på kvällen. Att i detta läge söka kontakt med sin kärastes stanbyhjärna är dömt att misslyckas. Fenomenet stavas inte ignorans utan trötthet. Att den piggaste ger den tröttare mat ser jag som ett normalt mellanmänskligt beteende. Matlagning har varit fullständigt könsneutralt de senaste 50 åren. Jag känner ingen som inte kan laga mat eller som inte förstår att kyla kräver vantar och mössor. Jag känner heller inte en enda nu levande karl som drabbats av stympat föräldraskap, vad statistiken än säger om uttagna föräldraledighetsdagar. Skulle kunna tolkas som att karlarna piggnar till efter maten och tar hand om barnet resten av kvällen – och lördag och söndag.
Jag tycker att det är märkligt att prata om föräldraledigheter och VAB ur ett vuxenperspektiv. Reformer som tillkom för barnens skull när båda föräldrarna behövdes på arbetsmarknaden och inte för att den förvärvsarbetande föräldern skulle få njuta av ”markservice”, få sina yngelvårdarinstinkter utmanade eller skola in den hemmavarande föräldern i hemmets sorteringsordning.
Om utgångsläget i stället är att nya små barn mår bra av att vara nära båda sina föräldrar och att både män och kvinnor, helst samtidigt, faktiskt vill ta hand om sina barn, friska som sjuka – är det inte då det ouppnåeliga i detta som är dilemmat?
LikeLike
Tack Ulla!
Du pekar verkligen ut centrala dilemmor i dagens debattklimat och kanske finns det möjlighet att klä av de här myterna med hjälp av sans och information?
Samtidigt är det ju bilder som delvis lever ett eget liv och jag tror att en del av min vantrivsel under föräldraledigheten berodde på att jag inte hade full koll på vilket som var mina egna tankar. Om vi nu ska ta steget över till individualiserad föräldraförsäkring (vilket på sikt tror jag skulle gynna barnet) innebär det ett ganska kraftigt brott med synen på föräldraskapet.
I min kristallkula ser jag män som försöker skapa egna bilder av hur det är att tränga in i hemarbetets mysterier och skapa egna rutiner – antagligen ett tacksamt krönikeämne. Jag tror inte partnerns eventuella krav på markservice och underhållning står i centrum för den här förskjutningen av innehållet. Och jag delar Ullas tes – det här har till stor del redan skett. Hemmafrun är kanske inte helt död, men hon luktar väldigt konstigt.
LikeLike
Kön tillmäts mycket större förklaringsvärde i dagens kultur, dagens medier, dagens samhällsklimat än det hade för 40 år sedan. Det verkar uppenbart att föräldragenerationen (född på 40-talet/tidigt 50-tal) hade, och länge har haft, ett mycket mer odramatiskt sätt att förhålla sig till sitt kön än dagens unga som föddes på 80-talet, eller dagens tv och medier. Titta bara på DN Kultur, inte en artikel som inte i någon mening vinklar på kön (och oftast: moraliserar kring könet) utom de rena nyhetsbitarna.
Och det märkliga är att detta har skett samtidigt som man säger sig kämpa för en värld där könet inte ska betyda något, ja, med samma människor i offentligheten. Jag drar lutsatsen att det nog inte är en värld där könet som personlig och kulturell stämpel, eller som sorterare, har kopplats ur som de kämpar för, om man tittar litet närmare.
LikeLike
Jo, den tanken förstår jag. Kampen har liksom blivit viktigare än målet.
Ungefär så var det i vänstern på 70-talet. Vi älskade idén om en tydlig fiende och klara ideologiska riktlinjer.
Jag är säkert naiv men läser KO:s text som en ironisk distansering från höhö-feminismens förenklade världsbild.
LikeLike
En annan vinkel på fäder och ansvar:
LikeLike