Mansmobbning?

Posted on by

Ibland är politiken väldigt enkel. Alla springer åt samma håll tills någon betydelsefull person säger ifrån. Nu har det hänt.

Länk

20140705-071704-26224850.jpg

Antagligen är det svårt att avfärda hennes kritik som antifeministisk. Det är viktigt VEM som säger VAD.

40 thoughts on “Mansmobbning?”

  2. Hon har förstås rätt i att det är pinsamt för svensk feminism – och svensk media – att den här klappjakten på ”straighta vita män” bara får rulla på och växa. Men när hon samtidigt hyllar FI, som i princip byggt hela sin ideologi och retorik på parollen att alla kvinnor är förtryckta av alla män de möter, hela livet utom när de isolerar sig med sina systrar, medan ”vanliga vita män” inte *kan* vara utsatta för förtryck – de är ju män! – blir det bisarrt. Och den där enkelt binära synen på förtryckande, onda män vs en oändlig skara av kvinnliga, modiga offer finns dessutom långt utanför FI.

    Och eh, den feministiska vågen i media har alltså inget att göra med mansbashingen? Det är bara några enstaka rötägg (obskyra bloggare, menar hon då?) som av okänd anledning verkar ha fått för sig att det ger snabb uppmärksamhet att skriva nedsättande och ultimativt om män – mediefeminismen och dess idéer har det inget att göra med? Yeah right!

    Like

    Reply ↓

      • Jag tror att man måste bryta upp fixeringen vid de tre storstadsområdena och framför allt Stockholm. Både i politik, medier och kultur är bilden idag att (nästan) allt händer i Eken. Eller där stockholmarna för tillfället befinner sig, som nu i Visby. (Det är en offentlig hemlighet att vår regering struntar i t ex Norrland och Småland).

        Den här överurbaniseringen, att det bara är storstadsregionerna, och deras medelklass, som får skjuts, är en tung orsak till att Sverige har blivit så igenkorkat – fast vi har blivit fler. Ta litteraturen: det fanns en tid för bara några årtionden sedan när många av de tyngsta och mest lästa författarna (”seriösa” författare) här i landet kom från Skåne och Norrland, och var tydligt identifierade med dessa regioner, även om de ganska ofta flyttade till Stockholm sedan. Hur många skånska författare finns det som har erövrat en tätposition litterärt sedan 1980, och som stannat kvar högt uppe i det litterära medvetandet nationellt sett under många år, många böcker? På rak arm är Jacques Werup och Björn Ranelid de enda jag kommer på, och de fick väldigt mycket draghjälp av Sydan under 80-90-talen. Torbjörn Flygt fick ju ett stort genombrott men inget han gjort efter Underdog har kommit i närheten av samma uppmärksamhet, Lukas Moodysson har nationell status mn då som filmare, inte som författare. Kristian Lundberg är en mera lokal profil.

        Det här beror inte på att det bor eller föds färre kreativa människor i Skåne numera eller att de riktigt smarta ”inte skriver böcker” längre, snarare på att det inte finns lika starka mediala och kulturella aktörer här ute i provinsen längre – och att Stockholm i mycket högre grad är normen för vad medier och förlag väljer att lyfta fram. Och det syns i journalistiken okså, jag håller med Anders BW och somliga andra om att den här dikotoma nojan på genus, ras, kränkthet osv osar av Stockholm och stadens självbild.

        Like

        Reply ↓

        • Jag är inte säker på att det går att använda författare som ett mått på hur kulturen fungerar.

          När det gäller musik har Malmö länge utövat en oresonlig lockelse på småländska rockare.

          Like

          Reply ↓

        • Jag skulle säga att det är en rimlig approach. Författare samverkar oftast på något sätt med det som händer i tiden, idéer och mentala och sociala konjunkturer, och de samarbetar med olika slags aktörer – bokförlag, tidningar, teatrar, tv-kanaler, litteraturkritik. De har sina partners som aktivt väljer att ge dem utrymme, eller lansera dem. Även om de jobbar utifrån personliga uppslag och visioner så har litterära författare oftast någon slags samspel med dem som ”sätter saker på kartan” i ett land (eller en region). Och om det inte dyker upp några författare (eller målare osv) som blir kända på allvar från vissa delar av landet, som visar att t ex Skåne är värt att tas på allvar och inte bara utgör en riviera för stockholmarna eller ett hörn där det bor mycket nynazister – om det inte finns några som hörs riktigt tydligt på det sättet, så försvinner närvaron av de här rösterna från landamärena utanför Stockholm, utanför storstaden.

          Like

          Reply ↓

          • Jag ser din poäng. Och tänker att det finns en taktisk dimension i framgångsrika författarskap.

            Om du vill bli populär kanske det är ett missgrep att besöka gamla arbetskamraters balkonger på Almgården och diskutera SD?

            Like

          • Oj!
            Jag är rädd att jag råkade radera din spännande kommentar Magnus. Skyller på mobilappen – och nu hittar jag den inte ens fån adminpanelen.

            Förlåt!

            Du skrev om det som jag skulle vilja kalla en nervös provinsialitet. Frågan är väl om det inte samtidigt finns en form av exotism i huvudstaden – drömmen om att hitta något äkta och ursprungligt på landsbygden?

            Like

          • Ingen fara, jag har kvar utkastet i ordbehandlaren.

            När det gäller exotism så – det är klart att det fanns ett inslag av lätt exotism i boomen för t ex Harry Martinsons och Sara Lidmans böcker – men också en insikt om att städer och landsbygd och Lappland faktiskt bildar *ett* land, på ett mera konkret och framåtpekande sätt än i den gamla punschpatriotismen. Idag siktar exotismen i läsandet nog mer på afrikanska eller amerikanska författare, som man tycker har en mer spännande livshistoria – men USA:s eller Guineas historia är inte *vår* historia på samma sätt.

            Like

          • Tack, pust.

            Jag kommer inte på något bra exempel på nationell exotism. De flesta författare skriver nog mer privata skildringar än försök att fånga någon form av hembygd.

            De episka skildringarnas tid är över? Och romanen är som vanligt död (och mycket återuppståndelsebenägen)

            Like

          • När Underdog kom tänkte jag – utifrån vad som skrevs om den, jag läste den först några år senare – att det här är den sista riktigt tydliga svenska arbetarromanen. Det kunde se ut så i många år – men nu är det kanske Yarden som har tagit över den titeln.

            Like

          • Jo, det är en riktigt bra bok. Kanske mer i porträtten av modern och systern än bygden och tiden. Huvudpersonen är ju den vanlige sköre klassresenären som är på väg bort från något diffust och in i det vi kallar medelklasskultur.

            De följande böckerna har ju inte riktigt levt upp till förväntningarna.

            Like

  3. Att hela tiden nischa på genus, kön och sexuella preferenser (och rita upp enkla motsatspar: kvinnor och homosexuella är *alltid* förtryckta) är dessutom ofta ett sätt att mota bort en diskussion som vore mer inriktad på klass, utbildning eller ekonomiska klyftor. Ungefär som i USA där man gärna skojar om, förfasar sig över eller debatterar ”white trash” eller ”urban crime” (underförstått: svarta och andra ”racial minority groups” som begår rån, stölder och våldsbrott och som bor i nergångna stadsområden) men mycket ogärna tar upp att dessa personer oftast är underklass eller kommer därifrån, att de har blivit avhängda av det samtida urbana samhället. Klass är mycket känsligt att tala om i USA, och allt mera känsligt och ”förbjudet att snacka om” i Sverige; vi vill ju gärna följa efter amerikanarna.

    Like

    Reply ↓

    • Ungefär. Klass är känsligt eftersom det riskerar att punktera idén att man lever i en stadig meritokrati, och att marknaden och formella friheter(nästan enbart negativa friheter: rätten att inte…) är nog för att hålla denna meritokrati vid god vigör. Om du är bra, så kan du komma fram och köpa dig ett riktigt bra liv, ungefär. I verkligheten har ju USA något av den sämsta sociala mobiliteten bland de rikare länderna i västvärlden, och det är hyfsat tabu att snacka om det.

      Moderaternas bild av sig själva som “det nya arbetarpartiet” bygger på ungefär samma tankegods skulle jag säga. Klass finns inte, ekonomiska bromsgupp (som t ex priset för yngre eller arbetslösa att skaffa en vettig bostad som inte ligger i Emmaboda eller Sarek) finns inte heller, det finns bara kloka (“smarta”) och dumma människor och en del livsstilskillnader. Och så Jantelagen förstås.

      Like

      Reply ↓

  4. Magnus skriver om det nya Downton Abbeys översta plan. Kvinnorna i den besuttna “överklassen” (språk, kodade föreställningar, monetära enheter, lärda representationer utan kunskap om välståndets härkomst)) har antagligen alltid velat mer.
    Urbaniteten med positionen på Maslows 5:e trappsteg skapar multipla överklasser.

    Like

    Reply ↓

  6. Mats: ”Jag ser din poäng. Och tänker att det finns en taktisk dimension i framgångsrika författarskap.

    Om du vill bli populär kanske det är ett missgrepp att besöka gamla arbetskamraters balkonger på Almgården och diskutera SD?”

    Kanske, men det hade möjligen bedömts på ett mindre hysteriskt rättsinnigt sätt om kritiker och journalister inte varit så inriktade på att passa till sina kompisar och idoler i Stockholm, och anpassa sig till deras storstadsnormer, deras behov av tydliga måltavlor. Tror du att Sara Lidman eller Lars Ahlin hade fått den slags respekt för sina historier och sina romanhjältar idag som de fick på 50-talet, alltså när de fortfarande var unga, och inte klassiker än? Med viss uppdatering då förstås eftersom landsbygden inte ser ut som på 50-talet den heller, men du fattar vad jag menar. Idag är det liksom bara Per Hagman, Jens Lapidus, Sigge Eklund och Denise Rudberg – och de som kör i samma spår – som får gehör när det handlar om att berätta om en samtida generation.

    Vad Fredrik Ekelund gjorde när han skrev om Almgården, urbant förfall, kriminalitet osv (ovh om hur människorna där tänkte om detta) var väl i stort sett samma vinkling som Jonas Thente testade i DN i våras. Thente blev utskälld, men lyckades i alla fall starta någon slags debatt. Hade han inte varit mångårig medarbetare i DN hade han inte kunnat få så obekväma artiklar publicerade där. Ekelund var inte etablerad uppe i Stockholm och han blev enbart ställd vid skampålen.

    Uppe i Stockholm, Täby, Örgryte eller andra ’alfa-områden’ är sådant som ständiga inbrott och våldtäkter, nergångna skolor och bibliotek, kaotiska skolklasser och polis som inte syns till rena icke-frågor. De gangsters man hör talas om i Stockholm är av ett annat och mera glamoröst slag än i till exempel Skåne. Men normerna i media formas främst utifrån hur det ser ut i Stockholm och då blir det obegripligt hur folk kan vara så ”elaka och dumma” att de börjar reagera (och tala själva!) när det är inbrott hela tiden eller när deras barn inte kommer att kunna ta vara på sin begåvning i skolan å vitt man inte flyttar, Från Södermalm sett är romregistret en mycket viktigare nyhet, och har högre indignationsfaktor, än att skolor i t ex Malmö och Landskrona knäar.

    För att återknyta till musikscenen: någon gång runt 2006 när Blekingska Nationen i Lund var grundligt etablerat som en av södra Sveriges bästa livescener för pop och rock valde deras bandbokare att ta in The Tough Alliance – två gånger på ett år dessutom. Bandet gjorde en poäng av att övertydligt lira playback och dessutom hålla en speltid på 20-30 minuter, det var alltså ett gimmickband som hade blivit hajpat av somliga musikjournalister uppe i Stockholm. ”Att vi (inte) lirar är en installation”, typ. Det var helt enkelt så deras spelningar såg ut, och det blev förstås revolt bland den stora livepublik som hade vant sig vid att kunna se Cardigans, The Knife, Soundtrack Of Our Lives och många andra tajta band på sin lokala scen. Jag minns inte om de till slut gav bandbokarna sparken efter den andra konserten, debatten på nationen var i varje fall arg och infekterad. Bokarna hade ju utsetts av studenterna och hörde själva till nationen, men anledningen till att de såg till att få med TTA var rimligen att de ville skaffa sig en fjäder i hatten inför sina polare i musikpressen uppåt landet – och med ett öga på att förtsätta på det karriärspåret. Att vara så pass intern med sina kompisar på annat håll kan vara ganska tveeggat, när man egentligen antas samarbeta med andra – sina lokala kompisar eller kunder.

    Like

    Reply ↓

    • Jag är ju barnsligt förtjust i Fredrik Ekelunds två senaste böcker – kanske mest för att de tangerar min egen uppväxt på ett mycket närgånget sätt. Fast det går nog att se ett mönster här: vi människor gillar att läsa böcker om oss själva.

      Om en roman handlar om Malmö eller Österlen så börjar mitt intresse på +10. (Mikael Bergstrand och Olle Lönneaus)

      När det gäller musik så har jag nog tappat greppet, antagligen är den tid över då förhoppningsfulla smålänningar flyttade till Möllevången för att bli de nya The Ark?

      Men jag ör osäker på om det finns några hierarkier idag att förhålla sig till. Det riskerar ju att bli olidligt nervöst för opportunisten om allt är tillåtet. Vem ska jag då försöka ställa in mig hos?

      Like

      Reply ↓

    • The Tough Alliance var väl ungefär motsatsen till den slags band (i vid mening) som hade synts till på Blekingska tidigare, men för den skull inget bra band heller. Det var som att boka Nanne Grönvall till Sweden Rock på Listerlandet. Däremor var TTA hippa och hyllade bland en grupp musikjournalister uppe i Stockholm, på Stureplan.

      Det är svårt att på allvar tänka sig ett fungerande samhälle helt utan hierarkier och värdeskalor som bekräftas i skolan, i media, i lagstiftningen och så vidare. Vad man kan förvänta sig är inte att det ska ropas ”ner med alla lagar och alla böcker som inte passar *mig* och mina kompisar!” utan snarare offentlig, löpande diskussion om dessa hierarkier, normer och lagar. En debatt där man inte hela tiden skjuter på budbäraren, drar offerkortet eller försöker med andra slags manipulationer – och där utgångspunkten är att de riktigt tunga lagarna, normerna osv, deras närvaro får vi alla leva med, oavsett vilka de är: likheten inför lagen -.och inför media.

      Och den ansatsen ser du ju inte mycket av i Sverige idag. Alla vil ha sin egen gräddfil, i sista hand genom att framställa sig som offer och utstötta.

      Like

      Reply ↓

      • Jo, ja, kanske!

        Jag är van vid diskussioner om maktordningar och medielogiker – samtidigt tycker jag att det finns en tendens att röra sig mellan positioner som är befriande.

        Antagligen handlar det om kvällstidningarnas minskande inflytande?

        Det är min arbetshypotes.

        Like

        Reply ↓

      • Man kan få bilden av att många – yngre, då – har en annan bild av hur en debatt ska se ut och kännas. Om modellen för en offentlig debatt nu är fikasamtalet med dina polare, där ingenting prövas särskilt hårt, där man lätt kan hoppa mellan två stolar eller säga ”jamen då så, visst” utan att det ses som att stjäla den andres vinkling – och där det är viktigare att behålla god stämning än att s a s erövra ny insikt eller bestämma något på lång sikt – då kommer det ju att ses som tråkig och tillknäppt taktik att kräva att folk ska stå för vad de säger och sedan försvara det, till oh med när det blåser hårt . Översätt det här till en diskussion mellan medlemmar av en subkultur eller ”identitet” – eller ett medialt gäng – som är sammanbundna av att de vet vilka de ser som sina fiender.

        Och visst har man hört folk som sagt eller bloggat att ”det kan inte finnas någon verklig debatt mellan mig och männen/de rika/X-partiet/religiösa/äldre manliga journalister, eftersom maktgapet är för stort”. Tanken blir liksom att riktig debatt kan du bara ha med dina egna (som inte kommer att slå hårt mot det du säger), och då blir naturligtvis kravet på genomskinlighet och hederliga argument underordnat. Även när det är en debatt som förs inför hela landets publik. Det kanske är det vi ser i Almedalen vissa dagar?

        Like

        Reply ↓

        • Jag letar ju efter luckor. Samtidigt måste det finnas en vilja att mötas.

          Heidi Avellans text har väl bemötts med hövlig tystnad (undantaget enstaka twitterutbrott)

          Men det är aldrig

          Like

          Reply ↓

          • Mina invändningar och Sundells mot Avellans ledare är nog 180 grader motsatta (men efter att ha läst hela texten insåg jag att hon sade ifrån på skarpen mot FI:s politiska program – bra!). 😉 Avellan har verkligen gjort Sydans ledarsida mera läsvärd.

            Like

        • Jag är nog tvungen att åka till den där dalen någon gång. Att skapa sig en bild av 3500 seminarier utifrån Twitter känns alls inte möjligt.

          Like

          Reply ↓

  7. Jag gillar som du förstår debattörer som vågar vara tydliga med att ’om man har sagt A (hans grundsats) så får man normalt säga B, även om B är lite mera kontroversiellt” och som öppet kan kännas vid att ’ja, om man säger A+B så följer det nog C när/om det ska förverkligas’ (påpekat av en annan deltagare i debatten). Och som kan testa sina förslag mot en yttre verklighet,. Inte bara mot hur de stämmer med den egna begreppsparken, de egna motsatspar debattören har satt upp (”antingen älskar du porr och är för fri prostitution eller så hatar du horor som människor”). Idag är den sortens debattörer allt mer sällsynta. Nina Björk är av den typen, Doris Lessing och Lars Gustafsson också (den senare särskilt i yngre dagar). Aktiva politiker är det sällan, men Carl Bildt och Ingvar Carlsson var ibland av den arten, särskilt när de inte drivit aktiv politik utan skrivit böcker. Det är en sort som är viktig att bevara.

    Like

    Reply ↓

    • Jag gillar också uthålliga typer – en del riskerar att ramla ner i det dumdristiga (Jan Myrdal) men som livshållning är det nog viktigt att någon står fast när allt svajar.

      Men utifrån artikeln undrar jag vad som är möjligt att förhandla kring? Har Avellan gjort sig omöjlig utanför den liberala kärntruppen?

      Like

      Reply ↓

  8. Ja, vad ska man säga om stormen Gudrun. Hon är väl som ett rosévin, uppfriskande men blaskigt i längden. Eller vattenmelonens företrädare doktor Romson. Grön utanpå rött vattning inuti och massor med osmakliga kärnor. Kombon förskräcker värre revolution är rödvinsvänstern från 68. Doktor Romson gör sig nog bäst på laboratoriet med sina provrör.

    Like

    Reply ↓

      • Visst, men fruktkompotten i Almedalen har inte varit smaklig detta supervalår.

        Du tycker det är ok att Fi pådyvlar oss män den strukturella statsfeminismen. Eller den något arroganta synen från doktor Romson att vi män är lata djävlar.

        Jag är nada detta.

        Like

        Reply ↓

      • OK tycker jag inte att det är. Min attityd är mer semesteraktigt lojt uppgiven.

        “Jaha – nu är dom igång igen. Tur att det bara är Almedal en gång om året”

        Like

        Reply ↓

Leave a comment