Det sitter djupt i mig – jag är ingen hjälmkille. Nu har min fru köpt en riktigt häftig hjälm och ställer dessutom krav på att jag ska använda den.

Jag var en ganska ansvarskännande förälder och mycket mån om att våra barn inte skulle skada sig. Därför fick de inte cykla utan hjälm.

Problemet var att att de inte ville använda hjälm. Vi trodde det berodde på att de hade “fel” hjälm och som god förälder gick vi till Åhléns för att inhandla den hetaste hjälmtypen. Efter en halvtimmes velande mellan olika hjälmar insåg jag att det inte var modellen som var problemet.

Alla vet att goda förebilder är bra och jag var ingen sådan.
– Skulle det kännas bättre för er om jag också använde hjälm, frågade jag desperat.

I det ögonblicket insåg jag föräldraskapets komplexitet. Tanken på att behöva se sin fader i frigolithjälm var om möjligt ännu mer skrämmande än att själv bära en.

Vi köpte två hjälmar till barnen och bar hem dem under tystnad.

I morgon inleds serien Cykla med Mats här på bloggen. Det är delvis ett sätt att tvinga mig att motionera.