Jag försöker orientera mig mellan olika riktningar. Det går inte så bra.
https://twitter.com/themegabitch/status/478195619019104256
Jag saknar något att vila i.
Jag försöker orientera mig mellan olika riktningar. Det går inte så bra.
https://twitter.com/themegabitch/status/478195619019104256
Jag saknar något att vila i.
Någon uttryckte det så här på twitter häromdagen: ”Mobbning är socialt accepterat i Sverige så länge du kan hänvisa till en maktstruktur” – en struktur som förtrycker din sort, Patriarkatet eller rasismen t ex – ”och det finns många sådana att välja på”. Det är en rimlig beskrivning, och att den där strukturen skulle vara verksam och aktiv behöver inte ens påvisas, den blir bara en trossats. Om kvinnor blir våldtagna och hängda i Indien eller nekas abort i USA så är det ett bevis på att svenska män är enrollerade i alla kvinnoförtryckets strukturer och helst skulle vilja våldta tjejer på öppen gata de med – eller åtminstone att de blint tolererar överfallsvåldtäkter, mordhot och pedofili (samma slags attityd enligt FI, DN Kultur, Lady Dahmer m fl).
Detta glada nonsens får gärna ha sitt eget tivoli, vad som är bekymmersamt är att det blivit högsta mode inom både massmedia och bland det politiska frälset.
Och ja, om en rörelse haft så mycket vind i seglen som “den nya feminismen” haft i Sverige de senaste 20 åren så kan man kräva att dess företrädare orkar hålla rågången mot arga och okunniga krumelurer som Lady Dahmer, Kristin Lundell, Ametist Azordegan, Linda Skugge, Gudrun Schyman m fl.
LikeLike
Samtidigt är det vackert med en inkluderande rörelse där alla får vara med.
Men jag vet inte om det känns lockande att demonstrera tillsammans? Så länge ingen kastar bomber är det väl OK.
LikeLike
Skylten “dags för Klipp Kuken” som skickades ut på Kvinnolobbyns twitterflöde i höstas (med uttrycklig koppling till det forum man skulle stå som medarrangör för, och som har gått av stapeln nu i helgen , plus tusen Kalle-Ankamässgt aggressiva, billiga, plakatmäsiga och sura krönikor, räcker för att riva upp mitt förtroende för den här “rörelsen”. Och det är i stort sett ingen där som tar avstånd från det här eller ens diskuterar något av det offentligt inom rörelsen. Inte ens internt på Facebook.eller så. De har en smutsbyk stor som S:t Hans Backar att tvätta.
LikeLike
Jag är i grunden generös och förlåtande. De hade nog en dålig dag.
LikeLike
Varje dag med feminister är en dålig dag.
LikeLike
Äsch – tänk tvärt om.
Framför allt måste vi ta oss ur den här tramsiga polariseringen.
LikeLike
Vi kan ta ett skånskt exempel. När Sven-Olle Olsson i Sjöbo började med sina främlingsfientliga uttalanden gjorde centern abrupt slut. Sådana idéer har inte plats i ett seriöst parti. Du får ha dem, men inte här. Ett parti med en humanistisk människosyn kan inte ha samhörighet med folk som brukar våld eller kollektiviserar människor negativt utifrån hudfärg, kön, sexuell läggning mm. Inte ens om man rättfärdigar det med “strukturer”. Så inkluderande kan man inte vara.
LikeLike
Vänstern i Lund tvingas göra en del markeringar efter debaclet i Stenkrossen. Det var nog nyttigt och lite smärtsamt.
LikeLike
Håller med, självklart är det så – och särskilt när frågan har principiell betydelse. Och både föraktet mot transpersoner och hatexcesserna och glåporden mot män inom svensk feminism har principiell vikt.
Dessutom: när enstaka feministiska debattörer någon gång reagerar tydligt på transfobin så är det oftast väldigt selektivt, man angriper en enda artikel eller några tweets men inte själva tänkesättet på bred front. T ex när Isobel Hadley-Kamptz nyligen försökte outa Kajsa Ekis Ekman som ”vänstertransfobisk”. Man kan ha olika uppfattningar om KEE som debattör, men i det här fallet handlar det nog mycket om att Isobel sköt på budbäraren därför att hon ville göra upp räkningen för andra saker – t ex Ekis Ekmans kritik mot en köpglad chick-litfeminism i knytblus eller Whyred-linne, som ofta struntar i förtryck om detta inte kan stylas till att det har med kvinnligt kön eller sexuell orientering att göra.
LikeLike
Det blir fort komplicerat.
LikeLike
Att argumentera kring ord, godispåsar, kläder och spinn är oftast mer komplicerat än en diskussion där man är tydlig med principer – och där man väger sina utsagor mot verkligheten, inte bara mot sina stories. Och mer godtyckligt dessutom.
Och framförallt: den typ av debatt vi ofta har i Sverige idag är exkluderande. Medias regelböcker är numera till för att hålla nere antalet som släpps in och kan komma någonstans i debatten – och sila undan dem som kan komma med andra synvinklar än de tillåtna.
LikeLike
Efter att ha citerats i DN:s huvudledare har jag väl förverkat min rätt att klaga.
Tusan också.
LikeLike
Ja, nu tillhör du eliten. Men det gjorde även Mick, Brian och Keith när de började lira i Rolling Stones – de var inga riktiga arbetarkids utan bekväm medelklass. 😉
LikeLike
Det är inte nytt att vissa feminister har en taskig attityd till transkvinnor. De som ser alla män som ett hot mot kvinnor är misstänksamma mot transkvinnor som ju är födda män. De anklagas för att inte vara “riktiga” kvinnor och inte på riktigt förstå “det manliga förtrycket” eller t o m vara en del av förtrycket.
Om det bara var enstaka feminister som uttryckte sig illa är det en sak, men när de som får mediautrymme och politisk plats kommer med den ena dumheten efter den andra är det svårt att vara kvar. Mycket är helt inkompatibelt med en humanistisk människosyn. Min gräns går när man kollektiv skuldbelägger grupper, generaliserar sexistiskt om andra, använder härskartekniker och arbetar närmast som en religiös sekt. Postmodernistisk flum, ofalsifierbara begrepp, oifrågsättbara axiom mm är lök på laxen. När det som skulle vara en frihetlig idé om hur man ska ha samma rättigheter och skyldigheter, hur man ska kunna leva sitt liv oavsett kön, blivit allt man sade sig vara emot. Många jämställdister, ofeminister och antifeminister har förr kallat sig just feminister.
LikeLike
Det verkar enklast att inte kalla sig någonting alls. Jag funderar på att bli osynlig.
LikeLike
Cyklist och humanist räcker gott, som Tage Danielsson sa. Jag lägger till alpinist. Sen räcker det med -ist.
LikeLike
Den feminism som syns och betyder något i Sverige är numera en geggig mix av sekterister och opportunister.
LikeLike
Så hård är inte jag. Men det är en svåröverskådlig karta och många lider av vänsterns ständiga barlast – övertygelsen om den egna förträffligheten.
LikeLike
Flykten från personligt ansvar och personlig identitet till mysiga kollektiva identiteter, som man kan slänga in sig själv och andra i, är förmodligen minst lika viktig, Och den omfamnas tyvärr av både mediala aktörer, journalister och politiker.
LikeLike
Är du inte för oss så är du emot oss,
Det är en bestickande logik.
LikeLike
Plus att en stor bildbyline och en catchy personlig ’historia’ idag ofta ger dig frikort att säga vad som helst utan att behöva ta ansvar för det.
LikeLike
Det kanske kallas “genre”? Att vara profilerad krönikör är ju ett ganska nytt mediefenomen och inte helt behagligt.
Jag anar att det är en svår balansgång mellan att initiera debatter och köra i diket. Men det är svårt att njuta av spektaklet. Om vi ska stapla metaforer är det som att betrakta en tågolycka i slow motion.
DN har en del att förklara:
http://norran.se/asikter/ledare/en-duckande-tidning-fran-stockholm-215754
LikeLike
Den sortens häftiga personliga stories (som i den refererade DN-krönikan, eller Anja Gatus “Jag och Therese Sjögran blev nästan nerkörda av Zlatan – tio år senare försöker han köra över damfotbollen i media”) är förstås också ett sätt generera “klicktoppar” eller sålda lösnummer. Fråga Liza Marklund – som krönikör i kvällstidningarna kom hon ofta med närmast äreröriga påståenden om de korkade, slöa och våldsamma männen i hennes norrländska hembygder. En för alla poch alla för en.
Visst, krönikor av den här sorten är billig snabbmat och en ganska grov blandform. Men just därför att formen har exploderat i svensk press och dragit till sig så många ”tunga skribenter” kunde man ju vänta sig att den också skulle ta sig själv på allvar som debattmedium. Det gör den oftast inte (rättare sagt: ytterst sällan).
LikeLike
Egentligen är det väl Stina på Saltkråkan som bär skulden till den här trenden att övevärdera de privata upplevelserna:
– Hemma på våran gata i stan….
LikeLike
Skillnaden är att Stina – liksom personerna runt omkring henne – var fiktion och aldrig presenterades som något annat.
Krönikörer och popförfattare idag som Liza Marklund, Alex Schulman, Martina Haag, Linda Skugge m fl försöker ofta sitta på två stolar samtidigt. Man dukar upp historier som är mer eller mindre skruvade, eller som vädjar till läsarens behov av igenkänning, och möblerar dem sedan med specifika personer ur verkligheten, som påstås gå omkring ute i verkligheten. I de avancerade fallen kliver romangestalten ut ur boken, bokas upp för intervjuer eller mediaevents och säger ”jaaa, precis så var det förstår ni!” – Mia från Gömda-böckerna. Eller man låtsas glida mellan undersökande journalistik och fiktion, som i Call Girl – där den tunge politikern uppenbarligen var avsedd att avläsas som Olof Palme, samtidigt som historien gick mycket längre än vad någon seriöst har hävdat inträffade i 70-talets bordellaffär. Det här är bara snaskigt och som politiska ellr historiska argument är det korrupt.
LikeLike
Va? Finns Liza Marklund på riktigt?
Som skåning misstänker jag att Stockholm är en kuliss.
LikeLike
Åk gärna ner till Sydafrika och skriv en faction-roman om Oscar Pistorius eller Nelson och Winnne Mandela med litet smaskiga antydningar både om händelser och om varifrån du fått stoffet , så ska vi se huruvida du kommer undan med den saken.
LikeLike
Förresten, tio mot ett på att någon skriver en roman som utspelas i Stockholm vintern 2004-05 och där Lars Danielsson, Göran Persson och den där Rosenbad-damen som ansågs ha haft ihop det med Danielsson figurerar – och att denne någon gör det inom tio år. Kanske inte under sina verkliga namn, men fullt igenkännliga. Det är ju uppenbart att det är en story som det kliar i fingrarna på många att få införliva med vårt förråd av historiska sägner och sanningar.
LikeLike
Det kanske har blivit för mycket berättelser – larger than life?
LikeLike