I skoldebatten brukar Finland framhållas som ett gott exempel. Där har lärarna fått stor frihet att utforma sin undervisning – utan skolinspektion (SOU 2014:5). I Sverige däremot granskas våra lärare och skolor bland annat via kommunal revision, SCB, Statskontoret, Riksrevisionen, ESO, utredningsväsendet, Skolverket, IFAU, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och nu senast en ny myndighet för skolforskning. Utrymmet för våra lärare att i stället stärka sin kompetens (Löwing och Bennet, DN Debatt 10/4), och att utveckla sin professionalism riskerar därmed att trängas undan. Förvaltningsforskaren Lena Lindgren varnar exempelvis för att det i Sverige uppstått en ”trängsel” av utvärderande myndigheter som till slut kan motverka syftet med utvärderingarna. Vi kan lätt hitta exempel.
Det största hotet mot verklig skolutveckling stavas idag :
S K O L I N S P E K T I O N E N