Den här nyheten från Malmö skapar oro. Vi vet att förskolan är viktig för barn från resurssvaga områden och ändå väljer just den här gruppen föräldrar att inte låta sina barn delta i verksamheten.
Jag har en del tankar om förtroendekris mellan familj och samhälle. Vår bild av förskolan som en representant den goda staten stämmer inte med föräldrarnas erfarenheter.
Frågan är vad som ligger bakom misstänksamheten?
Jag (och Malmö stad) behöver teorier som förklarar fenomenet!
Tysta tankar 
Jag kanske bara är fylld av fördomar men jag föreställer mig att det rör sig om familjer med fler barn än genomsnittet och där mammorna dessutom har en svag etablering på arbetsmarknaden. Då är det kanske inte konstigt att man har sina barn hemma istället för på förskolan? Därmed inte sagt att jag tycker att det är bra, vare sig för barnen eller familjen.
LikeLike
Din gissning är lika bra som min – jag spekulerar i en djupare misstro mellan institution och familj?
LikeLike
http://www.sydsvenskan.se/malmo/foraldrar-kan-ocksa-behova-skolas-in/
Viktigt perspektiv – fast det kan också vara så att det är förskolan som missförstått sitt uppdrag. Det är barnen som ska uppfostras – inte föräldrar.
LikeLike
Jag tycker inte att det som beskrivs är föräldrauppfostran, snarare en respekt för att alla inte delar samma erfarenheter. Inskolning är väl ett bra ord, det man behöver för att komma in i nåt på ett bra sätt. Skulle tro att den “vanliga” inskolningen också är minst lika viktig för föräldrarna som för barnen…
LikeLike
Håller med – samtidigt finns det en tradition av förskolan som en del av kontrollsamhället. Jag misstänker att en del föräldrar är mer känsliga för detta?
LikeLike
Rosling har ju visat att ju högre utbildning för kvinnor desto färre barn blir födda. Den logiska efterföljden torde bli att extremt överutbildade kvinnor inte ens har lust att träffa sina barn. Eller var det en logisk övertolkning?
LikeLike
Njae – som hypotes duger den bra!
LikeLike