Jag har svårt att följa Thomas Frostbergs argumentation. Han menar att Malmö stad ska ta ett helhetsansvar genom kräva att det ska finnas män och kvinnor i alla nomineringsgrupperna. Frågan är kanske vem som utsåg jurygrupperna? Under ytan vibrerar den förbjudna tanken på *kvotering* – ett laddat ord som väcker starka obehagskänslor.
Kanske vore det ärligare med damklass? Då hade vi sluppit de här krumbukterna.
Och trovärdigheten hade nog ökat med aningen diskretare byline.
Tysta tankar 
Man kan ju vända på hela synfältet.
Visst är det fantastiskt att vi lever i ett land där mannen fortfarande finner det meningsfullt att anstränga sig och syssla med något vettigt.
Det finns ju gott om länder där motsatsen råder. De brukar benämnas U-Länder.
Men ve och fasa – så får man väl inte tänka?
http://www.dn.se/ekonomi/teknikbranschen-usel-pa-jamstalldhet/
Hur defineras jämställdhet? Jag har lite problem med begreppet med tanke på att endast 2 % av de som läser datateknik och ca 9 % av de som elektronik på Chalmers är kvinnor. Med dessa siffror är det lite svårt att inse att branschen inte domineras av män.
Frågan innfinner sig. Hur tusan vet man att livet/ landet blir bättre av att kvinnor läser data/elektronik istället som nu arkitektur och biokemi.
Folk har fått könslikheten på hjärnan. Det är inget annat än destruktivt då det självklara gäller. Polariteter driver evolutionen framåt. Utan spänningsfält står allt stilla.
LikeLike
Det enda sättet att lösa frågan varaktigt är som du föreslår. Herr och Damklass precis som i den lyckliga och glada längdskidåkningsarenan.
Annars blir det bara som inom Grammisgalan. Arga brudar skriker ned med patriarkatet åsså var den kvällen förstörd.
Eller så blir det som med GoKväll i SVT : DamTV . Vilket jag inte klagar på om det samtidigt får existera HerrTV.
LikeLike
Problemet är väl att många vill ha kvotering – men att vi inte får säga det.
Här har juryn antagligen inte förmått läsa mellan raderna.
Det kan också vara så att de inte känner till alla värdiga kvinnliga kandidater.
LikeLike
Problemet är väl att det kan vara svårt att förstå vad som är skickligt i en bransch som man har noll inlevelse i.
Hur jämför man tex uppbyggnaden av ett industriföretag med uppstarten av ett “personlig assistentföretag”:
Jag skulle naturligtvis förorda industriföretaget eftersom jag tycker att vård och omsorg skall skötas av offentlig sektor.
LikeLike
Risken att en kandidat/pristagare som juryn inte känner till så mycket om i sak, men som har låtit tala om sig i media eller på olika branschevents, visar sig ha en del tvivelaktiga och undngömda bykar – den risken är förmodligen större för sådana här priser än för t ex Augustpriser eller Guldbaggar. Man kan nog inte förvänta sig att jurygruppernas medlemmar, som är upptagna affärsmän och familjefäder/mammor, ska läsa in sig intensivt på olika kandidater under månader och granska dem härt för att se till att de är värdiga.
Vi som minns hur Refaat el-Sayed utsågs till “årets svensk” och kort därefter hanns upp av svullnande skandaler som till stor del bottnade i hans eget säljsnack för sin karriär – ja, du minns ju också, och man kan misstänka att risken för något sådant är större på en sådan här gala. Och kommer att öka om priserna dessutom ska fördelas enligt någon slags kvoter/PK-kritierier.
LikeLike
I princip hävdar han ju (om man ska vara litet petig) att en prisgala av denna dignitet *måste* låta sig riggas. De olika jurygruppernas resultat måste överprövas och vägas mot varandra, man kan förvisso inte nöja sig med att de prisutskott man har utsett gör sina val. Hur hade Oscarsgalan sett ut om alla val överprövades av ett litet fåtal ledande personer bakom scenen för att det skulle passa ihop “snyggt”, kan man undra.
Tror tyvärr inte att Frostberg inser hur grötmyndig hans appell låter om man tillämpar den på litet större saker än Närigslivsgalan.
LikeLike
Fast Oscars har också tendenser. Ytterst få unga män får priset som bästa skådespelare och ytterst få gamla kvinnor. Det enda det talas om är de gamla kvinnornas “problem”, inte de unga männens.
LikeLike
Visst, och när det gäller Oscars är det ju också införstått från alla att man ska upprätthålla bilden av hur mycket det krävs för att vinna en enda gubbe, ingen ska kunna känna att de samlar tunga Oscarsstatyetter på hög år från år, om denne så hette Hitchcock eller Robert De Niro. Medan en del musikpriser av typ “Bass player of the year” (utsedda av en tidnings läsare, eller av en stor jury av musiker och jmusikournalister) ibland närmast har varit abonnerade av typ Marcus Miller, Flea eller Chris Squire.
LikeLike
Jag är lite osäker på hur Frostberg använder begreppet “kvotering”. Att välja sina kompisar är inte riktigt samma sak. Frågan är om gruppen behöver tydligare kriterier för hur pristagarna väljs ut?
Eller slår kompisrelationerna ut alla andra parametrar?
LikeLike
Okay, han vill ha överprövning verkar det, och den ska naturligtvis ske *innan* pristagarna presenteras – så att folk, media och bloggare inte börjar gräva i vilka namn jurygrupperna *egentligen* ville ha.
Om Frostberg tror att dylikt meckande från Malmö stad i nomineringarna och prislistan inte skulle göras med ett blött pekfinger i luften och diverse politiska hänsyn (även hänsyn till stödpartier, fackföreningar, tajming osv), då misstar han sig nog är jag rädd.
LikeLike
Frostberg är på jakt efter en lösning:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_kommissarie
Jag föredrar det betydligt enklare och långsiktigt hållbara:
Dam- och herrklass
En ordning som mot “Den stora viljan” existerat i alla kända mänskliga kulturer. Betonas att detsamma även gäller bland de övriga primaterna.
LikeLike
Precis, vad Thomas F. är inne på låter ungefär som om staten skulle ha sista ordet om vem som ror hem guldbaggarna. Si och så många kvinnor och invandrarregissörer, filmer med (i nuläget) politiskt lämpliga teman och så vidare.
LikeLike
Staten är inte den enda myndigheten. Det pågår en ständig “diskurskamp” en slags variant av “gruppselektion” som fungerar som intermittenta myndigheter.
Jag har börjat inse att en väsentlig andel av populationen ser “diskurskamp / gruppselektion” som livets centrala mening. (vi har rätt – ni har fel)
Själv tycker jag att man skall organisera samhället ungefär som idrotten. En jäkla massa herr och damklasser i en oändlig mängd av “tävlingsgrenar”. Jag är säker på att man då maximerar summan av allas bekräftelsebehov.
Jag saknar tex en public service kanal för vuxna män som är intresserade av vetenskap och teknik.
DamTV i kombination med socialkonstruktivistiska intermittenta diskursmyndigheter styr det mesta av det nuvarande innehållet.
och jag börjar ärligt talat bli rätt less på att hela tiden behöva känna mig som ett barn som skall uppfostras.
LikeLike
Jag är ganska cynisk (korta stunder) men det vore ärligare att klargöra för juryn vilket som är deras egentliga uppdrag. Men jag kan vara förstörd av högskolans tal om kriterier och meritokrati.
LikeLike
Det egentliga uppdraget = att bygga vidare på staden Malmös positiva och postmodernt dynamiska självbild?
LikeLike
Kanske. Jag trodde det var en tävling?
LikeLike