Jag har ältat den här filmen

Posted on by

https://twitter.com/acwiberg/status/419491852421586945

Kamrater hyllar Återträffen och jag har svårt att motivera mitt smygande obehag inför filmen. Anders Johansson sätter ord på några av mina invändningar.

Jag kurar framför brasan. Ett skådespel utan revanschism och individualism.

6 thoughts on “Jag har ältat den här filmen”

  1. Tack, trodde bara det var jag. Även mina vänner och bekanta har “hyllat” den (kejsarens nya kläder är verkligen fantastiska?) medan jag själv framhärdat – Om Återträffen tycker jag …..int

    Like

    Reply ↓

    • Det är så kluvet. Filmmediet inbjuder ju till att berätta om den moraliskt överlägsna men utsatta människans kamp för upprättelse – just nu ser jag RAMBO 1 på TV6 – men i Återträffen ligger det motivet liksom under ytan.

      Nej, det är något som fattas.

      Like

      Reply ↓

  2. Autofiktion, iscensättning av ett privat eller halvprivat narrativ som görs om till film, bok eller konstverk med utsuddade distinktioner mellan det ”verkliga” och den artistiska gestaltningen – det är väldigt inne i Sverige idag. Både kritiker, media och författare/artister/filmare vill ha det, och det görs ofta på ett sätt som springer ifrån frågor som:

    -gick det verkligen till så här?
    -finns det andra aspekter som har sopats undan i din story?
    -var du själv medansvarig, eller bara skuldlöst offer?
    -även om det här är ”faktasant”, hur typisk är den här historien? Vad har den för förklaringsvärde för andra?

    Det där vill man ofta inte ha med, fokuset på ”min sanna story” blir ofta ett sätt att avvisa all kritik: om du kritiserar min historia så ifrågasätter du mig som person. Och i det här fallet skulle det ju betyda: då fortsätter du vad mobbarna sysslade med för femton år sedan. Ett oslagbart argument?

    Like

    Reply ↓

      • Vad hade inte Strindberg kunnat åstadkomma som filmare om han fötts så där hundra år senare?

        Men jag köper inte riktigt det vanliga snabbförsvaret av autofiktioner med kreatören själv i huvudrollen, typ “om Strindberg kunde, då måste jag också få beröm för att jag tar med min familj och mina bekanta eller gamla fiender i konstverket!” Strindberg drev väl ganska sällan linjen att till exempel Svarta Fanor eller Tjänstekvinnans son var bokstavligen sanna in i detalj -och om han gjorde det så var det knappast en vinkel som hade någon större framgång.

        Like

        Reply ↓

Leave a comment